Deckarbiten

Carl-Michael Edenborg om nya svenska deckare

14 december 2009 · Kommentera

En nyskriven läs- och tänkvärd artikel om svenska deckare:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article6289096.ab

Några citat:
”Deckarnas realism är en myt. Och skribenterna och förlagen jobbar hårt för att upprätthålla den.”
”När Dirty Harry kallblodigt sköt ihjäl en obeväpnad skurk på 70-talet blev det ramaskri. År 2009 förväntas läsaren tycka det är storartat.”
”Med enstaka undantag finns det varken hbt-människor, invandrare eller funktionshindrade bland huvudpersonerna. Det är mycket vitt, totalt hetero, lätt alkoholiserat och rejält svenskt.”
”Hur en litterär genre som berömmer sig av att vara realistisk och skildra samhället inte förmår skildra människors sexliv är ett fiasko.”

→ Lämna en kommentarKategorier: Debatt
Taggad:

Deckarnytt

8 december 2009 · Kommentera

av Johan Wopenka © 2009

IN MEMORIAM

Bibliotekarien, deckarförfattaren och mångårige Juryrecensenten Thomas Brylla (f. 1944) avled efter en tids sjukdom i hemstaden Uppsala natten till den 22 november. Han skrev sammanlagt sex kriminalromaner, fem av dem med advokaten Peter Bromander som centralfugur: den första var Befriande mord (1997). Han skrev även ett par korta LL-deckare samt flera ungdomsdeckare. Charmfull och läsvärd är även faktaboken Mord i den eviga ungdomens stad: om kriminalromaner i Uppsalamiljö (2006).

Ett av thriller-världens stora namn har lämnat oss för gott: den 21 oktober avled Lionel Davidson (f. 1922) av lungcancer i sitt hem i London. På sin meritlista hade han bl.a. tre Gold Daggers och en Cartier Diamond Dagger, utdelade av Crime Writers Association. Han debuterade med The Night of Wenceslas (1960; på sv: Nätter i Prag 1960), och flera av hans böcker har översatts till svenska, bl.a. The Rose of Tibet (1962; på sv: Rosen från Tibet 1964), The Sun Chemist (1976; på sv: Solkemisten 1978) och The Chelsea Murders (1978; även som Murder Games 1978; på sv: Morden i Chelsea 1980). Han skrev även barn- och ungdomsböcker under såväl eget namn som pseudonymen David Line: på svenska finns Under Plum Lake (1980; på sv: Under Plommonsjön 1982), utgiven i hans eget namn.

En annan välkänd engelsk författare som lämnat sin skrivmaskin för gott i mogen ålder är James Pattinson (f. 1915). Han avled den 18 oktober i sitt hem i England efter en tids sjukdom. Pattinson skrev fler än hundra romaner, främst thrillers och sjöäventyr, men även bl.a. science fiction. Han debuterade med Soldier, Sail North (1954), och fick sitt genombrott med sin tredje roman, Last in Convoy (1958). Hans sista verk, The Unknown, kom så sent som förra året. Sju av hans romaner finns översatta till svenska, däribland Away with Murder (1972; på sv: Uppdrag i Amsterdam 1973), Blind Date (1978; på sv: Genom järnridån 1981) och Red Exit (1979; på sv: Välkommen att dö 1980).

SMÅ BROTT

Deckarantologier kommer sällan på svenska, varför det är värt att nämna att Semic kommit med en ny sådan i sin ”Jul-serie” – Mord under julgranen. Redaktörer är Andreas Nyberg & Johanna Strömqvist, som ställt samma noveller av Åke Edwardson, Inger Frimansson, Håkan Nesser, Katarina Mazetti, Arne Dahl, John Ajvide Lindqvist, Johanna Nilsson, Torbjörn Flygt, Maria Ernestam och Henning Mankell. Novellerna av Nesser, Lindqvist och Mankell har tidigare varit publicerade, de övriga är såvitt jag kan finna nyskrivna.

FLER SMÅ BROTT

Och så kom den då, den sista novellsamlingen av Michael Gilbert. The Murder of Diane Devon and Other Mysteries (Robert Hale) innehåller de sista nio fristående novellerna av Gilbert, plus två hittills opublicerade noveller, två deckargåtor, två pjäsmanus (båda med Calder & Behrens) samt en ”kriminell” dikt. Lysande läsning, givetvis.

SPÖKLIKT BROTTSLIGT

Gränsen mellan skräck- och kriminallitteratur har alltid varit svår att dra, och under de senaste åren har flera svenska deckarförfattare bl.a. låtit mordoffren själva komma till tals i sina böcker – efter respektive mord: se t.ex. Elisabeth Gilek, Mons Kallentoft och Åsa Larsson. Andra har använt skrock och folktro i böckerna (t.ex. Johan Theorin), medan Andreas Roman och Åsa Schwarz friskt har blandat inslag från båda genrerna. Någon har sagt att det här skulle vara något särskilt för just svensk kriminallitteratur, men granskar man vad som publiceras på engelska finner man snabbt att påståendet är fel. Några exempel: Amerikanskan Shirley Damsgaard har skrivit flera böcker, bl.a. Witch Hunt, The Trouble with Witches och Witch Way to Murder, om småstadsbibliotekarien Ophelia Jensen, som motvilligt tvingas erkänna att hon har magiska krafter – hon är en häxa, helt enkelt. Det är också hennes mormor Abby, som hjälper Ophelia då denna med hjälp av magi löser mordgåtor. Damsgaards landsmaninna Carolyn Hart har hittills skrivit två böcker, Ghost at Work och Merry, Merry Ghost, om Bailey Ruth Raeborn, ”member of Heaven’s Department of Good Intentions”. Den avlidna Bailey Ruth tvingas att då och då återvända till jorden i form av ett spöke för att lösa knepiga mordfall. Charles Unwin är däremot en helt vanlig liten man, kontorist och arkivarie på en detektivbyrå. När hela den övriga två man starka personalen spårlöst försvinner måste dock Unwin – beväpnad med ett paraply och en handbok om detektivarbete – själv lösa fallet med ett antal mord som begåtts med hjälp av drömmar. Om detta går att läsa i The Manual of Detection av Jedediah Berry. Detta är bara några få exempel. Ockultismen sprider sig – icke enbart i Sverige.

EN COME BACK

Minnesgoda äldre deckarläsare minns säkert Sexton Blake, en mästerdetektiv som hade kontor på Baker Street(!), och som var huvudperson i en lång rad engelska pulp-magasin under början och mitten av förra århundradet. Han lanserades också i Sverige, i olika kioskhäften, men sedan 1965 har inga historier översatts. I England är han dock fortfarande ihågkommen, och så sent som i september kom samlingsvolymen Sexton Blake: Detective, redigerad av George Mann, som innehåller ett antal av de mest kända historierna. Blake är tillsammans med amerikanen Nick Carter och norrmannen Knut Gribb historiens flitigaste litterära detektiv vad antalet fall beträffar. Ja, med undantag för Sherlock Holmes i hans olika skepnader, givetvis.

NÅGOT ATT LÄRA AV

Det är dåligt med nya referensböcker om kriminallitteratur på svenska. Men det kommer en mer än vad jag nämnde i det förra nyhetsbrevet: innan jul publicerar BTJ Förlag Ny noir. Tretton hårdkokta deckarförfattare, upplagd på samma sätt som de övriga böckerna i förlagets ”Tretton”-serie. Redaktör är Bengt Eriksson, och de medverkande skribenterna är John-Henri Holmberg, Maria Neij, Bengt Eriksson, Emma Tornborg, Marie Carlsson, Erik Ohlsson, Kristian Lundberg, Mikael Widell, Katarina Rundgren, Joel Eriksson, Magnus Eriksson, Martin Jönsson och Lars Jonsson. De författare som granskas är Megan Abbott, Mark Billingham, James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Vicki Hendricks, Simon Kernick, Dennis Lehane, Kristian Lundberg (som faktiskt alltså både skriver och blir omskriven), Carol O’Connell, Sara Paretsky, George Pelecanos och Daniel Woodrell. Allt enligt förlaget.

MER ATT LÄRA AV – PÅ ENGELSKA

I engelskspråkiga länder ser det – av förklarliga skäl – annorlunda ut. Några exempel: I januari skall Craig Cabells bok Ian Rankin & Inspector Rebus (Blake Publishing) komma. Den handlar alltså lika mycket om upphovsmannen som om hans skapelse, och bygger enligt förlagsreklamen bl.a. på omfattande intervjuer med Rankin. Joan Schenkars The Talented Miss Highsmith (St. Martin’s Press) har annonserats för utgivning i december. Den talangfulla damen är givetvis Patricia Highsmith, och Schenker har grävt fram en hel del nytt om allt från Highsmiths bisexuella kärleksliv till hennes arbete som författare av manus till tecknade serier. Åtminstone enligt förlagsreklamen … Kommissarie Morse må ha gjort sitt på bokmarknaden, men det hindrar inte att intresset för honom ännu lever och är stort. I juni kom Antony Richards & Philip Attwells The Oxford of Inspector Morse (Irregular Special Press) i vad som uppges vara dess tionde upplaga. Den ges ut i samarbete med The Inspector Morse Society, men handlar alltså mer om Oxford än om figuren Morse. Däremot tar den inte upp enbart böckerna, utan även tv-serierna: och den här upplagan är kompletterad med uppgifter om tv-serien om Lewis. En liknande bok är Inspector Morse on Location (Irregular Special Press) av Antony Richards ensam, dock även den skriven i samarbete med The Inspector Morse Society. Den koncentrerar sig på tv-serierna, och skildrar inspelningarna av dem samt inspelningsplatserna. Också här får serien om Lewis ett eget avsnitt. Mer deckargeografi: Sabine Schreiner & Joan Street har i Midsomer Murders on Location (Irregular Special Press) besökt de platser där tv-serien ”Midsomer” spelats in. Det rör sig faktiskt om fyra olika områden i Berkshire, Buckinghamshire, Hertfordshire och Oxfordshire. Boken är gjord i samarbete med Midsomer Murders Society (det verkar baske mig finnas ett sällskap för varenda populär deckarserie i England!). Observera att samtliga titlar från Irregular Special Press förefaller ha ett rätt litet sidantal. Skildringen av geografiska platser där böckerna utspelar sig är också innehållet i Tony Hillerman’s Landscape (HarperCollins US) av Anne Hillerman (torde vara en av hans döttrar). Boken bygger i huvudsak på foton, och har ett förord av Tony Hillerman själv. P. D. James har samlat sina tankar om kriminallitteratur i Talking About Detective Fiction (Bodleian Library), som sträcker sig från Sherlock Holmes till våra dagar, samt även inkluderar en del funderingar om framtiden. Fransk kriminallitteratur från mitten av 1800-talet till våra dagar ägnas en hel bok av Claire Gorrara: French Crime Fiction (Uni of Wales Press), som också den kom i somras. Författaren diskuterar det speciella med franskspråkiga deckare genom att granska böckerna av en del internationellt kända författare, däribland Georges Simenon och Léo Malet. Men smakar det så kostar det: närmare bestämt 75 pund hos nätbutiken Murder One i London. Noir-litteraturen fortsätter också den fascinera. Två böcker kom i höstas: The Noir Thriller (Palgrave Macmillan) av Lee Horsley samt French and American Noir: Dark Crossings (Palgrave Macmillan) av Alistair Rolls & Deborah Walker. Handlar inte enbart om kriminallitteratur, men denna uppges ha fått stort utrymme i båda böckerna.

MER ATT LÄRA AV – OM OHEMLIGA CHRISTIE

Och så kan vi konstatera att Christies hemliga anteckningar inte är hemliga längre: nyligen publicerades Agatha Christie’s Secret Notebooks. Fifty Years of Mysteries in the Making (HarperCollins) av John Curran. Ett måste för Christie-vännerna, givetvis – inte enbart för de två hittills opublicerade Poirot-novellerna som jag skrivit om i ett tidigare nyhetsbrev, utan även för en mängd nya fakta om Christie och hennes sätt att arbeta. I ärlighetens namn skall dock sägas att den som händelsevis inte är så intresserad av Dame Agatha och hennes verk lär finna boken skäligen meningslös: det är mycket kuriosa och smådetaljer, foton av näst intill oläsliga anteckningar (förklaringar finns dock) och knappologiska fakta. Men visst är det rasande intressant att se hur Christie av lösa idéer fogade samman sina historier, och dessutom hur hon prövade med flera olika alternativa karaktärer, mordsätt, brottsplatser – och inte minst upplösningar. Curran har också lyckats räta ut en hel del frågetecken. Det gäller bl.a. publiceringen av hennes första roman, The Mysterious Affair at Styles. Det står nu helt klart att boken faktiskt publicerades i USA redan 1920. Inte förrän 1921 kom den i bokform i England, trots att den trycktes där 1920. Och i Sverige kom den – som vi kunde avslöja i Jury nr 4/2004 – redan 1922 i form av en urklippsföljetong i DN med titeln ”Det mystiska dådet på Styles”. Vilket innebär att Anders Hammarqvist och jag har lite att rätta till i vår Christie-bibliografi i Sorterade mord. Jury-bibliografier från B till T (2001). Ack ja …

… OCH SÅ SHERLOCK HOLMES

Att samla på Sherlock holmes kräver en välfylld plånbok – och då talar jag inte om kostnaden för sökta förstaupplagor, utan om allt det nya som publiceras. Det verkar inte finnas några begränsningar för intresset. Inte bara trycks Doyles originalhistorier upp i ständigt nya upplagor, dessutom publiceras som bekant mängder av pastischer, parodier, referensböcker etc. Bara en liten titt på vad som kommit under de senaste månaderna: The Case Notes of Sherlock Holmes (Carlton Books) av Guy Adams förefaller vara något i stil med en s.k. dossierdeckare. Det handlar om de anteckningar som Watson gjorde, och ”they take the form of a scrapbook containg letters, sketches, newspaper articles and other items. All of the items are reproduced as genuine historical artifacts, with tears, stains, folds and handwritten annotations by Watson”. Minns ni fransmannen Pierre Bayard som ”bevisade” att Poirot hade fel när han löste mordet på Roger Ackroyd (i Hur gåtan löstes/Dolken från Tunis)? Hans resonemang publicerades i bokform i Qui a tué Roger Ackroyd? (1998; på sv: Vem dödade Roger Ackroyd? 2001). Nu har Bayard gjort om samma sak med The Hound of the Baskervilles, och boken heter följdriktigt på engelska Sherlock Holmes was Wrong (Bloomsbury). Jag är inte säker på den franska originaltiteln, men det bör rimligen vara den utgåva som har titeln L’affaire du chien des Baskerville (2007). För den som nyligen börjat intressera sig för Holmes-sagan kommer snart två nya guideböcker som Sherlock Holmes for Dummies (Wiley) av David A. Crowder och The Sherlock Holmes Companion: An Elementary Guide (Aurum Press) av Daniel Smith. Och så har vi givetvis Doyles egna historier, inte minst novellerna. Dessa finns ännu en gång samlade i en ny upplaga av The Complete Illustrated Sherlock Holmes (CRW Publishing), som innehåller historierna från Strand Magazine med originalillustrationerna i en ”handsome edition, quarter bound in real cloth, with head and tail bands, a ribbon marker, gilt top edge and illustrated cover boards” för det överkomliga priset 19.99 pund hos Murder One.

→ Lämna en kommentarKategorier: Conan Doyle & Sherlock Holmes · Facklitteratur · Gästbloggare / Wopenka · In memoriam · Lästips, omläsningar & recensioner
Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska Deckarakademins priser 2009

28 november 2009 · 4 kommentarer

Pressmeddelande från Svenska Deckarakademin

Svenska Deckarakademin har idag, den 28 november, utsett årets bästa kriminalromaner, deckardebutant och fackbok.

Årets bästa svenska kriminalroman blev Tre sekunder av Anders Roslund & Börge Hellström (Piratförlaget) med motiveringen ”en explosiv tegelsten till roman som tar pulsen på samtiden”. Priset är från och med i år ett diplom tillsammans med ”Den Gyllene Kofoten” – som förstås är en förgylld kofot.

Ytterligare en gyllene kofot går till Andrew Taylor för hans roman Det blödande hjärtat (”Bleeding Heart Square”, Forum). Motiveringen är ”en kriminalroman om ondskans olika uttryck, fångade i en tidstrogen beskrivning av förkrigstidens England. Taylors översättare Jan Malmsjö fick, tillsammans med Ulla Danielsson, Deckarakademins pris för berömvärd översättargärning.

Deckarakademins debutpris gick till Olle Lönnaeus för Det som ska sonas (Damm) med motiveringen ”en skrämmande småstadsskildring med stänk av Piraten”.

Övriga priser:
Folkhemmets skuggbilder. En kulturanalytisk genrestudie av svensk kriminalfiktion i film och tv (Ekholm & Tegebjer) av Daniel Brodén fick pris som bästa faktabok för ”en unik och initierad kartläggning av svenska kriminalfilmer och TV-serier”.

ITV:s produktion Foyle’s War fick ett specialpris för ”en verkningsfull historielektion i kriminaldramats dräkt”.

Två Grand Masters utsågs:
Peter Lovesey och K. Arne Blom.

Övriga nominerade till bästa svenska kriminalroman var:
Ingrid Hedström: Flickorna i Villette (Alfabeta)
Tove Klackenberg: Dömd på förhand (Alfabeta)
Håkan Nesser: Maskarna på Carmine Street (Albert Bonniers förlag)
Veronica von Schenck: Kretsen (Ordfront)

Övriga nominerade till bästa till svenska översatta kriminalroman var:
Gianrico Carofiglio: På sannolika skäl (”Testimone inconsapevole”, översättning: Ulla Trenter, Schibsted, numera Telegram Bokförlag)
Guillermo Martínez: Lucianas långsamma död (”La muerte lenta de Luciana B”, översättning: Manni Kössler, Bonniers)
Deon Meyer: Jägarens hjärta (”Heart of the Hunter”, översättning: Jesper Högström, Weyler)
Denise Mina: I midnattens stillhet (”Still midnight”, översättning: Boel Unnerstad, Minotaur)

→ 4 kommentarerKategorier: Föreningar & sällskap / Svenska Deckarakademin
Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Svenska Deckarakademins nomineringar 2009

1 november 2009 · Kommentera

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA DECKARAKADEMIN

Årets bästa kriminalromaner

Svenska Deckarakademin har nu utsett de böcker som tävlar om titlarna årets ”bästa till svenska översatta kriminalroman” – the Martin Beck Award – och årets ”bästa svenska kriminalroman”.

Nominerade till årets bästa svenska kriminalroman är:
Ingrid Hedström: Flickorna i Villette (Alfabeta)
Tove Klackenberg: Dömd på förhand (Alfabeta)
Håkan Nesser: Maskarna på Carmine Street (Albert Bonniers förlag)
Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder (Piratförlaget)
Veronica von Schenck: Kretsen (Ordfront)

Håkan Nesser har vunnit titeln hela tre gånger förut med En helt annan historia (2007), Kvinna med födelsemärke (1996) och Borkmanns punkt (1994). Har var dessutom nominerad 1995, 1997, 1998, 1999, 2000 och 2001. Även Roslund och Hellström är veteraner i sammanhanget med nomineringar 2005, 2006 och 2007. Ingrid Hedström vann debutpriset 2008, Tove Klackenberg 2002 och Håkan Nesser 1993. Klackenberg var dessutom nominerad till årets bästa svenska kriminalroman 2004. Veronica von Schenk debuterade förra året med Änglalik.

De nominerade till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” är:
Gianrico Carofiglio: På sannolika skäl (”Testimone inconsapevole”, översättning: Ulla Trenter, Schibsted, numera Telegram)
Guillermo Martínez: Lucianas långsamma död (”La muerte lenta de Luciana B”, översättning: Manni Kössler, Bonniers)
Deon Meyer: Jägarens hjärta (”Heart of the Hunter”, översättning: Jesper Högström, Weyler)
Denise Mina: I midnattens stillhet (”Still midnight”, översättning: Boel Unnerstad, Minotaur)
Andrew Taylor: Det blödande hjärtat (”Bleeding Heart Square”, översättning: Jan Malmsjö, Forum)

Nykomlingar i sammanhanget är Carofigio och Martinez, medan Mina, Taylor och Mayer varit nominerade tidigare; Andrew Taylor tre år i rad (2002-2004) för sin Rothtrilogi De fyra yttersta tingen (”The four last things ”), Främlingars dom (”The judgement of strangers”) och De dödas mässa (”The office of the dead ”). Denise Minas Blodsarv (”The field of blood”) var nominerad 2006 och Deon Meyers Död i gryningen (”Dead at Daybreak”) förra året.

Årets bästa kriminalromaner utses vid Svenska Deckarakademins höstmöte i Eskilstuna lördagen den 28 november. Då utses även eventuell debutpristagare.

→ Lämna en kommentarKategorier: Föreningar & sällskap / Svenska Deckarakademin
Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Deckarnytt

28 oktober 2009 · 1 kommentar

av Johan Wopenka © 2009

DECKARKATALOGEN

En av de saker som bekymrat många i samband med deckartidskriften Jurys nedläggning är ”Deckarkatalogen”. Jurys gamla redaktion fortsätter dock med den, och den kommer att publiceras på Svenska Deckarakademins hemsida. Årets katalog är planerad att läggas ut i månadsskiftet november-december. Katalogen kommer i princip att ha samma utformning som i Jury, med undantag för att den endast listar nyutgåvor i urval: sådant som har speciellt intresse, som nya upplagor av klassiker eller andra äldre verk, reviderade nyutgåvor etc.
Redaktionen är givetvis oerhört tacksamma för alla tips, inte minst då det gäller utgåvor från pod-förlag och andra småförlag, som det är svårt att ha koll på. Bara maila bjw-forlaget@comhem.se

ÅRETS SVENSKA DECKARE

Några fakta vad det gäller utgivningen av svensk kriminallitteratur i år kan redan nu avslöjas. Det publiceras cirka 90 nya titlar, och av dessa kommer runt 35 (alltså mer än en tredjedel) från pod-förlag, egenförlag, hobbyförlag och andra förlag med starkt begränsat utgivning. Av de 90 titlarna kommer inte mindre än 40 från genredebutanter. Uppgifter om att intresset för kriminallitteratur är på väg att minska i Sverige förfaller alltså felaktig, åtminstone vad utgivningen beträffar. Lägg till ett par finlandssvenska böcker samt hittills cirka 115 översatta deckare… så handlar det om fler än 200 nya deckartitlar i år! I månadsskiftet oktober-november kommer Svenska Deckarakademin att nominera böcker till sina ”stora priser” (bästa svenska och bästa till svenska översatta deckare i år). Uppgifter kommer att läggas ut på Svenska Deckarakademins hemsida.

SORGLIGT – OCH GLÄDJANDE

Om 200 titlar låter mycket finns det ändå vissa sorgliga svagheter. En är att novellsamlingarna lyser med sin frånvaro: vad det gäller det svenskproducerade sådana finns bara en annonserad ny juldeckarantologi från Semic. En annan är bristen på facklitteratur om deckare – det kommer av allt att döma endast tre titlar. Två är BTJ Förlags 13 svenska deckardamer, samt Lars Strands ”Dr W & Mr H” om Sherlock Holmes. Den tredje är en positiv överraskning: Laura Thompsons Agatha Christie – An English Mystery kommer på svenska i översättning av Ulla Trenter som Agatha Christie – ett engelskt mysterium. Det är Sandelins förlag, som nyligen döptes om till Deckarförlaget Pussel, som publicerar boken i höst – provexemplar fanns tillgängliga på bokmässan i september. Pussel har också kommit med ett par översättningar av engelska deckare, och i planerna finns nyutgåvor av Stieg Trenters romaner. Först ut är Farlig fåfänga, som också den presenterades i form av provtryck på bokmässan.

FLER PRISER TILL LARSSON

Den 15–18 augusti arrangerades årets Bouchercon i Indianapolis i USA, och man delade där också ut sina Tony Awards. Stieg Larsson kunde i sin himmel glädja sig åt att The Girl with the Dragon Tattoo fick pris som bästa debutdeckare. Dessutom fick Peter Mendelsund pris för bästa omslag för The Girl with the Dragon Tattoo. Tony-priset för bästa roman gick till The Brass Verdict av Michael Connelly. Och som bästa referensbok belönades (kanske inte helt oväntat) Anthony Boucher: A Biobibliography av Jeffrey Marks. Men det räcker inte med detta. The Mystery Readers International har delat ut sina Macavity-priser, och även här gick debutpriset till Larsson och The Girl with the Dragon Tattoo. Lite mer märkligt är ett tredje pris, nämligen Barry-priset, som delas ut av Mystery News och Deadly Pleasures. Där fick nämligen The Girl with the Dragon Tattoo pris som ”Best British Novel”, hur nu det gick till. Och som bästa roman belönades minsann The Draining Lake av Arnaldur Indridason.

IN MEMORIAM

Det verkar inte klokt, men hur man än letar i Libris kan man inte hitta en översättning av någon av Stuart M(elvin) Kaminskys böcker. Blir det någon framöver är det för sent för honom att glädja sig åt den: Kaminsky (f. 1934) avled den 9 oktober. Han smittades med hepatit B då han tjänstgjorde i de amerikanska sjukvårdstrupperna i Frankrike på 1950-talet. I mars i år blev det äntligen klart att han skulle genomgå en levertransplantation i St. Louis – men bara några dagar innan den skulle ske drabbades han av den stroke som i oktober tog hans liv. Kaminsky var en av de stora i amerikansk kriminallitteratur. Han var utnämnd till Grand Master av MWA, och han fick 1989 en Edgar för 1988 bästa roman, A Cold Red Sunrise. Han fick ta emot flera priser och hedersutmärkelse under årens lopp, inte bara för sina kriminalhistorier, utan också för bl.a. essäer och biografier om välkända filmnamn som Clint Eastwood, John Houston, Don Siegel, Gary Cooper – samt Ingmar Bergman. Och Sara Paretsky dedicerade sin första Warshawski-roman till honom … Kaminsky debuterade med Bullet for a Star (1977), den första i en 24 titlar lång lovordad romansvit om Toby Peters, som är verksam som privatdetektiv i 1940-talets Hollywood. Senare introducerade Kaminsky flera andra ”seriefigurer”, däribland den sovjetiske polismannen Rostnikov, som gjorde entré i Rostnikov’s Corpse (1981; även som Death of a Dissident 1981), och som är huvudperson i ovan nämnda A Cold Red Sunrise. Så sent som i år kom Bright Futures, den sjätte romanen i en serie om Lew Fonesca.

LYFT PÅ DEERSTALKERN

Slutligen skall nämnas en av det sena 1900-talets främsta nordiska deckarskapare: Gunnar Staalesen från norska Bergen. Den 15 oktober firade han jubileum som författare: det är nämligen precis 40 år sedan han romandebuterade med Uskyldstider. Den är dock ingen kriminalhistoria, i deckarbranschen gjorde han romanentré först 1975 med Rygg i rand, to i spann, den första delen i en trilogi om polismännen Henrik Abel ”Dumbo” Olsen och Kristian ”Maskefjes” Jensen. Två år senare kom Bukken till havresekken som introducerade Varg Veum … and the rest is history, som man säger.

→ 1 kommentarKategorier: Blandat · Föreningar & sällskap / Svenska Deckarakademin · Gästbloggare / Wopenka · In memoriam · Kommande utgivningar
Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kerstin Ekman: Mordets praktik

4 september 2009 · 1 kommentar

av John-Henri Holmberg © 2009

Hjalmar Söderberg kallade sin roman Doktor Glas för ”en tankebok om mordets teori”. Men den karaktäristiken förkastar Kerstin Ekman, både uttryckligen i bland annat en intervju i Sydsvenskan den 29 augusti och med sin nya roman, som hon kategoriserar som en ”kontraimitation” – ett svar på Doktor Glas som tar avstamp i Söderbergs roman men vill visa att samma synsätt som leder läkaren Tyko Gabriel Glas till vad han betraktar som ett rättfärdigt mord mycket väl kan leda till uppenbart orättfärdigt dödande.

Här finns trots allt rum för en undran. Kerstin Ekman noterar att Doktor Glas tvärt emot att vara en tankebok är en ”känslobok”. Redan på den första sidan i dagboksromanen, föregivet skriven innan Glas får höra talas om prästen Gregorius brutalitet mot sin hustru, uttrycker Glas sin avsky mot honom.

Men vad menade Söderberg med ”tankebok om mordets teori”?

Han kallade själv Tyko Glas för ”en steril natur”. Glas konstaterar i romanens slut att honom ”gick livet förbi”; i dess början skriver han i sin dagbok: ”Ställning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer lastat med en handling. En verklig handling.”

Som jag läst Doktor Glas är den faktiskt en tankebok om mordets teori – den visar fram de omständigheter och de resonemang och rationaliseringar som leder en enligt sin egen uppfattning rättskaffens och intelligent människa till slutsatsen att han har rätten att mörda. Men bara, vilket han aldrig själv medger, i affekt; Glas vägrar att utföra några aborter och dömer självrättfärdigt de kvinnor som vädjar till honom till de liv de ”förtjänar”. Doktor Revinge i Mordets praktik förstår inte den skiljelinje Glas drar mellan att hjälpa utomäktenskapligt gravida och att hjälpa Helga genom att mörda Gregorius; själv både utför han en abort och konstaterar att ”Glas inte är någon läkare. Han är sin författares fantasi om en läkare.”

Självfallet har Kerstin Ekman rätt i att Doktor Glas handlar om känslor. Den handlar om en man som vid 33 för första gången sedan studentåren blivit förälskad. Glas förälskelse i Gregorius fru Helga är också den uppenbar redan i den första dagboksanteckningen, och det rimliga är att uppfatta den som skälet till hans avsky för Gregorius. Samtidigt är Glas också en intelligent man, väl medveten om att Helga i sin tur är förälskad i en annan och att hans känslor följaktligen är obesvarade. Ändå tvingar känslorna honom att agera, samtidigt som hans intellekt inte tillåter honom att göra det enbart på grund av en hopplös känsla. Och följaktligen växer hans dagbok till just ”en tankebok om mordets teori” – men tankarna är Glas, och Glas teorier är en konstruktion, en rationalisering som syftar till att ge honom ett alibi för att agera i enlighet med sina känslor. Med andra ord uppfattar jag Doktor Glas som ett porträtt av ett självbedrägeri.

Också Mordets praktik är en dagboksroman skriven av en läkare. Men Kerstin Ekmans huvudperson Pontus Revinge är inte som Tyko Glas välbärgad. Tvärtom kommer han från en familj drabbad av konkurs, hans för är död och han lever under knappa omständigheter eftersom hans inkomster går till att betala av moderns skulder; hans praktik består till största delen av att ”besiktiga fallna kvinnor”, det vill säga undersöka och behandla prostituerade. Han skriver sin dagbok mellan 1906 och 1919, men händelseförloppet i den börjar i november 1901 då han träffar Hjalmar Söderberg, som frågar honom hur man som läkare utan att bli avslöjad kan mörda en patient.

Revinge rekommenderar kaliumcyanid, och finner så småningom att hans råd anammats när Doktor Glas publiceras 1905. Men de giftkapslar han tillverkat och visat Söderberg har han kvar, och gradvis kommer de också till användning – om än aldrig riktigt med det resultat Revinge hoppats på.

Parallellt för också Ekman en fascinerande diskussion med Söderberg om hur fiktiva gestalter får utnyttjas. Där den tidigare pastisch som skrivits på Doktor Glas, Bengt Ohlssons Gregorius, 2004, använder Söderbergs fiktiva gestalter men utan att lyckas återge hans språk, gör Mordets praktik tvärtom. Pontus Revinge är mycket medveten om att gestalterna i Doktor Glas är fiktiva, och i romanens slutsekvens anklagar han till och med Söderberg för att ha missbrukat Tyko Glas genom att låta honom återkomma i en scen i boken Jahves eld, där Revinge menar att Glas trivialiseras, blir ”en bracka bland brackor”. Jag har svårt att uppfatta den kritiken som annat än generell. En litterär gestalt ägs gemensamt av sin författare och sina läsare, anser Revinge, och det är förpliktande också för författaren, som inte får lov att sabotera sina gestalter sedan de väl presenterats för läsarna.

Alltså är det inte vad som händer doktor Glas under åren efter originalromanen som Kerstin Ekamn skriver, utan vad som händer en annan människa som identifierar sig med och imponeras av den fiktiga gestalten Glas. Det är genom porträttet av denna tänkte läsare, Revinge, som Kerstin Ekman både går i närkamp med Doktor Glas och för sin dialog med Söderbergs roman. Tyko Glas ägnar sin dagbok åt att rationalisera sina handlingar, intellektualisera dem; Pontus Revinge är på ett helt annat sätt styrd och påverkad av sina känslor. Hos honom lockar makten över andras liv och död fram både en vild fruktan och den maktberusning som bara går att ana hos Glas. Revinges självbedrägeri är inte mindre än Glas, men påverkar honom på ett annat vis och tvingar in honom i världen omkring honom på ett sätt Glas inte förmår acceptera. Dialogen mellan Ekman och Söderberg och deras böcker fascinerar och leder vidare i tankarna: vad Kerstin Ekman säger med sin roman är kanske på ett sätt något självklart – att den som tar sig rätten att döda inte kan gå oförändrad ur dådet – men samtidigt en kontrapunkt till Doktor Glas som tvingar till ställningstaganden och självrannsakan.

Med det är också sagt att Mordets praktik är en mästerlig roman. Språkligt är den en suverän stilövning; en pastisch på Hjalmar Söderbergs (och dagboksskrivaren Glas) som lyckas bländande väl. Miljöerna, gestalterna och händelseförloppen tecknas fåordigt, ibland nästan skissartat, men får liv och doft. Hjalmar Söderberg var en av vårt språks största författare, men i den här boken får förunderligt nog Doktor Glas en fullvärdig pendang.

Mordets praktik av Kerstin Ekman
Bonniers. 208 sid. Utgivningsdatum: 4 september 2009.

→ 1 kommentarKategorier: Gästbloggare / Holmberg · Lästips, omläsningar & recensioner
Taggad: , , , ,

Deckarnytt

3 september 2009 · 1 kommentar

av Johan Wopenka © 2009

BOKMÄSSAN I GÖTEBORG

Jury har ju dragit sig tillbaks från den bokmässescenen, men vissa Jury-arrangemang hänger kvar i annan regi. Dagen det gäller är givetvis mässlördagen (26 september), som i traditionell widerbergsk ordning är ”Deckarens dag” på mässan. På den sedvanliga scenen kommer då Karl G & Lilian Fredriksson samt Barbara Kapek att hålla sina ”Korsförhör” med nya och gamla, svenska och utländska, kända och okända kriminalförfattare. Förhören inleds kl. 09.45, och tar slut kl. 17.00. Mellan kl. 12.00 och 13.00 är det prisutdelning. Då delas ”Spårhunden” – ett Jury-pris som tagits över av Svenska Deckarakademin – ut till årets bästa barn- och ungdomsdeckare. Prisutdelningen tar cirka halva tiden, resten ägnas i sedvanlig god(!) ordning åt Temmelkalaset. Kom gärna och ät en temla. Direkt efter dagens sista ”Korsförhör” presenterar Karl G., Lilian och jag årets deckare på svenska i ett miniseminarium som finurligt nog heter ”Årets deckare på svenska”.

NYA CHRISTIENOVELLER

När Agatha Christies dotter Rosalind Hicks avled 2004 gick man för första gången genom allt material som samlats i familjehemmet Greenway, och gjorde flera märkliga upptäckter (se bl.a. artiklar i Jury). Bland dem fanns 73 handskrivna anteckningsböcker plus en del lösa anteckningar av Dame Agatha själv. Forskaren John Curran har gått genom dessa, och publicerat resultatet i nya (kommer nu i september) ”Agatha Christie’s Secret Notebooks. Fifty Years of Mystery in the Making” (HarperCollins). Här finns mycket av intresse – inte minst två hittills opublicerade Poirot-noveller! Titlarna är ”The Mystery of the Dog’s Ball” och ”The Capture of Cerberus” – varvid Christie-kännaren genast påpekar att den sistnämnda visst har publicerats, i novellsamlingen ”The Labours of Hercules” 1947 (på sv: ”Herkules’ storverk” 1949). Korrekt, men detta är en helt annan novell, skriven i slutet av 1930-talet, och enligt tidningen Daily Mail troligen refuserad eftersom en av de medverkande är diktatorn August Hertzlein, som har mer än initialerna gemensamma med en viss Adolf Hitler. Christie har alltså skrivit en politiskt färgad novell – och dessutom blir Poirot, för att citera Daily Mail, ”stirred into excitement by feminine beauty”. Novellen publicerades nyligen av Daily Mail tillsammans med en artikel om fyndet, och ligger ute på nätet:
http://www.dailymail.co.uk/news/article-1208212/Unseen-60-years-Mail-proudly-present-Agatha-Christies-lost-masterpiece-The-Capture-Cerberus.html

NY SVENSK BOK OM DR W & MR H

Något nytt av Christie kan vi inte glädja oss över i Sverige, däremot över en ny bok om våra goda vänner från Baker Street. Det är den förre Jury- och Dast-medarbetaren Lars Strand som kommit med sin tredje essäsamling i ämnet, ”Dr W & Mr H” (MBF Bokförlag). Precis som de två tidigare är det en mycket underhållande, lärorik och faktaspäckad volym som har stort läsvärde inte bara för sherlockianer/holmesianer, även om den givetvis i första hand är riktad åt dessa. Rekommenderas!

IN MEMORIAM

Två av kriminallitteraturens verkliga veteraner har avlidit i sommar. Celia Goller, född 1914 som Celia Fremlin, avled på ett vårdhem i England den 16 juni. Under sitt flicknamn skrev hon en svit psykologiska thrillers som har mycket gott rykte. Hennes debutroman ”The Hours Before Dawn” (1958; ”Timmarna före gryningen” 1962) fick en Edgar som årets bästa. På svenska finns även ”Seven Lean Years” (1961; även som ”Wait for the Wedding” 1961; ”Sju magra år” 1963), ”The Trouble-Makers” (1963; ”Det oundvikliga” 1963), ”The Jealous One” (1965; ”Svartsjuk” 1965, ”Prisoner’s Base” (1967; ”I väntan på mord” 1968) och ”Possession” (1969; ”Äga och ägas” 1970). De flesta av Fremlins thrillers utspelar sig i vardagliga miljöer, och innehåller förvånansvärt lite våld – bara några av dem inkluderar mord. Ändå räknas hon till en av de riktigt stora vad det gäller att skapa ruggig spänning och hotfulla stämningar av osäkerhet och skräck.

Bara en dag senare, den 17 juni, avled den engelsk-amerikanska författaren Jane Aiken Hodge (f. 1917). Hon skrev en lång rad historiska romanser, men även runt ett dussin kriminalhistorier, många av dem med handlingen förlagd till 1800-talet. Tre av hennes deckare finns på svenska, samliga med markanta romansinslag också de: ”Maulever Hall” (1964; ”Vem var Marianne” 1966), ”Watch the Wall, My Darling” (1966; ”Kusinerna” 1977) och ”Marry in Haste” (1970; ”Bortom all min längtan” 1979). Hon var syster till den välkände thriller- och barnboksförfattaren Joan (Delano) Aiken (1924–2004).

FLER FÖRSVINNANDEN

Ytterligare en deckartidskrift försvinner: amerikanska ”Mystery News” kommer med sitt sista nummer i höst. Tidskriften startade 1982, och har fått mycket beröm: den prisbelöntes som bästa fanzine vid Bouchercon 2001, och var nominerad till samma pris också 2004, 2006 och 2007. Dessutom har ännu en internationellt känd och prisbelönt deckarbokhandel slagit igen portarna: Kate’s Mystery Books i Cambridge i Massachusetts stängde den 1 augusti efter 26 år. Givetvis är det paradoxalt att så många deckartidskrifter och -butiker tvingas lägga ner just när kriminallitteraturen är mer populär än på länge. Den rådande lågkonjunkturen spelar självklart in, men den stora anledningen är internet. Gamla läsare och köpare försvinner av åldersskäl, och de nya, unga läsarna köper och söker information om deckare på nätet. Fullt naturligt – men visst kommer de tryckta tidskrifterna och de välsorterade bokbutikerna att saknas …

VARGAS TOG DET

I mitt förra nyhetsbrev berättade jag att sex böcker var nominerade till CWA:s international Dagger-award: tre svenska, en norsk, en isländsk och en fransk. Och så gick priset till … Frankrike. Visst, Fred Vargas är en utmärkt författare, och ”The Chalk Circle Man” säkerligen en utmärkt bok, men lite snopet är det ändå i nordiska ögon. Vi i Sverige kan dock trösta oss med att Johan Theorins ”Echoes from the Dead” fick en ”Highly Commended”-stämpel, vilket innebär att den särskilt rekommenderas.

BURMA – ÄNTLIGEN

Att plantera om hårdkokt amerikansk ”private eye”-tradition i europeisk deckarmylla är svårt – de flesta försöken blir mest halvdana. Men undantag finns, inte minst norrmannen Gunnar Staalesen och fransmannen Léo Malet. Märkligt nog har ingen av den sistnämndes romaner om Nestor Burma översatts till svenska, men nu är det så dags: förlaget Ersatz (som gjort en fint arbete med att lansera Friedrich Glausers böcker om Wachtmeister Studer här i landet) har meddelat att man kommer med en översättning av den första Burma-romanen, ”120, rue de la Gare”. Det tackar vi speciellt för. Nu invänder möjligen vän av ordning att just den romanen kom på svenska med titeln ”Dödens adress” (Meduza, 1989). Helt korrekt, men det var i form av en tecknad serie, en utmärkt utgåva med teckningar av självaste Jacques Tardi. Men med all respekt för den så är ändå en översättning av Malets originaltext att föredra — åtminstone i mina ögon …

→ 1 kommentarKategorier: Blandat · Conan Doyle & Sherlock Holmes · Föreningar & sällskap / Svenska Deckarakademin · Gästbloggare / Wopenka · In memoriam · Tidskrifter
Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nyupptäckt Poirotnovell av Agatha Christie

24 augusti 2009 · Kommentera

Allt om den nya novellen ”The Capture of Cerberus” (samma titel som en helt annan novell av Christie som ingår i novellsamlingen The Labours of Hercules från 1947) hittar du här:
http://www.dailymail.co.uk/news/article-1208212/Unseen-60-years-Mail-proudly-present-Agatha-Christies-lost-masterpiece-The-Capture-Cerberus.html

(Se även Agatha Christie’s Secret Notebooks av John Curran som publiceras av HarperCollins i början av september.)

→ Lämna en kommentarKategorier: Blandat
Taggad: , ,

Debutproblem

28 juli 2009 · 5 kommentarer

av Johan Wopenka © 2009

Hittills i år har det publicerats omkring 45 nya svenska deckare — siffran är osäker, dels beroende på att genrebestämningen i några fall är oklar, dels på att det är svårt att få information om allt som kommer från egenförlag, hobbyförlag och print on demand-förlag.

Lite fler än 30 av dessa är från författare som tidigare publicerat sig i genren. Resten, d.v.s. cirka 25 procent, är debutdeckare. Det finns anledning att granska några av dem lite närmare.

Svensk kriminallitteratur har under senare år nått förbluffande stora framgångar, inte endast på hemmaplan utan även internationellt. För den saken svarar till icke ringa del författare som genredebuterat under samma period. Det finns flera undantag (Mankell, Nesser, Edwardson och Frimansson är några), men det är anmärkningsvärt att så många av de mest framgångsrika namnen gjort entré 1998 eller senare: Alvtegen, Tursten, Marklund, Wahlberg, Läckberg, Kallentoft, Kjell Eriksson, Anna Jansson, Stieg Larsson, Åsa Larsson och nu senast Theorin. Anmärkningsvärt är även att många är dessa är kvinnor.

Man behöver inte vara något logiskt snille för att inse att nya författare, nya huvudpersoner och nya idéer är viktiga om svensk kriminallitteratur skall kunna behålla den starka ställning den har internationellt. Självklart kan de etablerade namnen hålla sig väl framme under många år än, men förnyelse och utveckling är nödvändiga på de litterära brottsplatserna.

Här finns anledning till viss oro. Situationen är visst inte katastrofal, för under senare åren har vi trots allt fått nya namn som Stieg Larsson 2005, Karin Alfredsson 2006, pseudonymen Tim Davys samt Johan Theorin 2007 och nu senast Ingrid Hedström 2008. Men vi har också haft allt för många debutanter som – trots förlagens braskande uttalanden om höga försäljningssiffror och sålda översättningsrättigheter – inte tillför den svenska kriminallitteraturen något nytt alls i form av originalitet, fantasi eller nyskapande.

Och – för att sticka ut hakan – det förefaller vara inte minst kvinnorna som har problem med att profilera sig. Nej, min avsikt är inte att kritisera nya och gamla ”deckardrottningar”, det finns det tillräckligt många redan som gör. Damerna har tillfört dagens svenska kriminallitteratur mycket – men det ser ut som om de är på väg att tappa initiativet.

Två av årets hårdast lanserade nya namn är Camilla Ceder (”Fruset ögonblick”) och Ann Rosman (”Fyrmästarens dotter”). Båda skriver polisromaner om poliskollektiv som är till förväxling lika ett par dussin redan existerande litterära sådana. Författarna redogör ingående för de enskilda polismännens och -kvinnornas privata problem, och intrigerna bygger på relationsproblematik där diverse gamla familjespöken släpas ut ur garderoberna.

Inget ont om böckerna – de kommer säkert att finna läsare, det har 2008 års debutromaner av Carin Gerhardsen (”Pepparkakshuset”) och Viveca Sten (”I de lugnaste vatten”) gjort, trots att de uppvisar liknande innehåll. Men för mig som flitig läsare är de föga upphetsande med sitt upprepande av inslag som vid det här laget blivit klichéer.

Är det författarna som är fantasilösa? Eller förlagen? Är det ingen som läst böckerna av de senaste årens mest uppmärksammade och prisbelönta deckardebutanter? Det finns inte ett poliskollektiv så långt läsarnas ögon når i romanerna av Stieg Larsson, Jens Lapidus, Tim Davys och Johan Theorin. Flera av dem har givetvis en eller flera poliser med i handlingen, med det sedvanliga och vid det har laget snarast traditionella kollektivet har brutits upp. De nämnda männen – och några få kvinnor, som Karin Alfredsson, Ingrid Hedström och Veronica von Schenck – har skapat udda och därmed också mer originella och intressanta huvudpersoner.

Det är självklart att vi också i fortsättningen skall ha polisromaner i svensk kriminallitteratur. Lika självklart är att kvinnliga författare med etablerade och väl fungerande poliskollektiv, t.ex. Helene Tursten och Anna Jansson, skall fortsätta skriva om dessa.

Ännu håller såväl den svenska kriminallitteraturen som de svenska deckardamerna intresset vid liv. Men det finns skäl, inte minst för förlagen, att ta sig en funderare vad de skall satsa på framöver vad det gäller inhemska deckardebutanter. Fler poliskollektiv torde inte vara den svenska kriminallitteraturens framtid.

→ 5 kommentarerKategorier: Debatt · Gästbloggare / Wopenka
Taggad: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rakt igenom ointressant och fullständigt betydelselös

4 juli 2009 · 1 kommentar

Alex Schulman i DN:

”I rädsla för att stöta sig säger ingen sanningen – att den svenska bloggosfären både är rakt igenom ointressant och fullständigt betydelselös.”

Läs mer.

→ 1 kommentarKategorier: Personligt, ej om sjangern
Taggad: