Svenska Deckarakademins nomineringar 2009

PRESSMEDDELANDE FRÅN SVENSKA DECKARAKADEMIN

Årets bästa kriminalromaner

Svenska Deckarakademin har nu utsett de böcker som tävlar om titlarna årets ”bästa till svenska översatta kriminalroman” – the Martin Beck Award – och årets ”bästa svenska kriminalroman”.

Nominerade till årets bästa svenska kriminalroman är:
Ingrid Hedström: Flickorna i Villette (Alfabeta)
Tove Klackenberg: Dömd på förhand (Alfabeta)
Håkan Nesser: Maskarna på Carmine Street (Albert Bonniers förlag)
Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder (Piratförlaget)
Veronica von Schenck: Kretsen (Ordfront)

Håkan Nesser har vunnit titeln hela tre gånger förut med En helt annan historia (2007), Kvinna med födelsemärke (1996) och Borkmanns punkt (1994). Har var dessutom nominerad 1995, 1997, 1998, 1999, 2000 och 2001. Även Roslund och Hellström är veteraner i sammanhanget med nomineringar 2005, 2006 och 2007. Ingrid Hedström vann debutpriset 2008, Tove Klackenberg 2002 och Håkan Nesser 1993. Klackenberg var dessutom nominerad till årets bästa svenska kriminalroman 2004. Veronica von Schenk debuterade förra året med Änglalik.

De nominerade till ”bästa till svenska översatta kriminalroman” är:
Gianrico Carofiglio: På sannolika skäl (”Testimone inconsapevole”, översättning: Ulla Trenter, Schibsted, numera Telegram)
Guillermo Martínez: Lucianas långsamma död (”La muerte lenta de Luciana B”, översättning: Manni Kössler, Bonniers)
Deon Meyer: Jägarens hjärta (”Heart of the Hunter”, översättning: Jesper Högström, Weyler)
Denise Mina: I midnattens stillhet (”Still midnight”, översättning: Boel Unnerstad, Minotaur)
Andrew Taylor: Det blödande hjärtat (”Bleeding Heart Square”, översättning: Jan Malmsjö, Forum)

Nykomlingar i sammanhanget är Carofigio och Martinez, medan Mina, Taylor och Mayer varit nominerade tidigare; Andrew Taylor tre år i rad (2002-2004) för sin Rothtrilogi De fyra yttersta tingen (”The four last things ”), Främlingars dom (”The judgement of strangers”) och De dödas mässa (”The office of the dead ”). Denise Minas Blodsarv (”The field of blood”) var nominerad 2006 och Deon Meyers Död i gryningen (”Dead at Daybreak”) förra året.

Årets bästa kriminalromaner utses vid Svenska Deckarakademins höstmöte i Eskilstuna lördagen den 28 november. Då utses även eventuell debutpristagare.

Deckarnytt

av Johan Wopenka © 2009

DECKARKATALOGEN

En av de saker som bekymrat många i samband med deckartidskriften Jurys nedläggning är ”Deckarkatalogen”. Jurys gamla redaktion fortsätter dock med den, och den kommer att publiceras på Svenska Deckarakademins hemsida. Årets katalog är planerad att läggas ut i månadsskiftet november-december. Katalogen kommer i princip att ha samma utformning som i Jury, med undantag för att den endast listar nyutgåvor i urval: sådant som har speciellt intresse, som nya upplagor av klassiker eller andra äldre verk, reviderade nyutgåvor etc.
Redaktionen är givetvis oerhört tacksamma för alla tips, inte minst då det gäller utgåvor från pod-förlag och andra småförlag, som det är svårt att ha koll på. Bara maila bjw-forlaget@comhem.se

ÅRETS SVENSKA DECKARE

Några fakta vad det gäller utgivningen av svensk kriminallitteratur i år kan redan nu avslöjas. Det publiceras cirka 90 nya titlar, och av dessa kommer runt 35 (alltså mer än en tredjedel) från pod-förlag, egenförlag, hobbyförlag och andra förlag med starkt begränsat utgivning. Av de 90 titlarna kommer inte mindre än 40 från genredebutanter. Uppgifter om att intresset för kriminallitteratur är på väg att minska i Sverige förfaller alltså felaktig, åtminstone vad utgivningen beträffar. Lägg till ett par finlandssvenska böcker samt hittills cirka 115 översatta deckare… så handlar det om fler än 200 nya deckartitlar i år! I månadsskiftet oktober-november kommer Svenska Deckarakademin att nominera böcker till sina ”stora priser” (bästa svenska och bästa till svenska översatta deckare i år). Uppgifter kommer att läggas ut på Svenska Deckarakademins hemsida.

SORGLIGT – OCH GLÄDJANDE

Om 200 titlar låter mycket finns det ändå vissa sorgliga svagheter. En är att novellsamlingarna lyser med sin frånvaro: vad det gäller det svenskproducerade sådana finns bara en annonserad ny juldeckarantologi från Semic. En annan är bristen på facklitteratur om deckare – det kommer av allt att döma endast tre titlar. Två är BTJ Förlags 13 svenska deckardamer, samt Lars Strands ”Dr W & Mr H” om Sherlock Holmes. Den tredje är en positiv överraskning: Laura Thompsons Agatha Christie – An English Mystery kommer på svenska i översättning av Ulla Trenter som Agatha Christie – ett engelskt mysterium. Det är Sandelins förlag, som nyligen döptes om till Deckarförlaget Pussel, som publicerar boken i höst – provexemplar fanns tillgängliga på bokmässan i september. Pussel har också kommit med ett par översättningar av engelska deckare, och i planerna finns nyutgåvor av Stieg Trenters romaner. Först ut är Farlig fåfänga, som också den presenterades i form av provtryck på bokmässan.

FLER PRISER TILL LARSSON

Den 15–18 augusti arrangerades årets Bouchercon i Indianapolis i USA, och man delade där också ut sina Tony Awards. Stieg Larsson kunde i sin himmel glädja sig åt att The Girl with the Dragon Tattoo fick pris som bästa debutdeckare. Dessutom fick Peter Mendelsund pris för bästa omslag för The Girl with the Dragon Tattoo. Tony-priset för bästa roman gick till The Brass Verdict av Michael Connelly. Och som bästa referensbok belönades (kanske inte helt oväntat) Anthony Boucher: A Biobibliography av Jeffrey Marks. Men det räcker inte med detta. The Mystery Readers International har delat ut sina Macavity-priser, och även här gick debutpriset till Larsson och The Girl with the Dragon Tattoo. Lite mer märkligt är ett tredje pris, nämligen Barry-priset, som delas ut av Mystery News och Deadly Pleasures. Där fick nämligen The Girl with the Dragon Tattoo pris som ”Best British Novel”, hur nu det gick till. Och som bästa roman belönades minsann The Draining Lake av Arnaldur Indridason.

IN MEMORIAM

Det verkar inte klokt, men hur man än letar i Libris kan man inte hitta en översättning av någon av Stuart M(elvin) Kaminskys böcker. Blir det någon framöver är det för sent för honom att glädja sig åt den: Kaminsky (f. 1934) avled den 9 oktober. Han smittades med hepatit B då han tjänstgjorde i de amerikanska sjukvårdstrupperna i Frankrike på 1950-talet. I mars i år blev det äntligen klart att han skulle genomgå en levertransplantation i St. Louis – men bara några dagar innan den skulle ske drabbades han av den stroke som i oktober tog hans liv. Kaminsky var en av de stora i amerikansk kriminallitteratur. Han var utnämnd till Grand Master av MWA, och han fick 1989 en Edgar för 1988 bästa roman, A Cold Red Sunrise. Han fick ta emot flera priser och hedersutmärkelse under årens lopp, inte bara för sina kriminalhistorier, utan också för bl.a. essäer och biografier om välkända filmnamn som Clint Eastwood, John Houston, Don Siegel, Gary Cooper – samt Ingmar Bergman. Och Sara Paretsky dedicerade sin första Warshawski-roman till honom … Kaminsky debuterade med Bullet for a Star (1977), den första i en 24 titlar lång lovordad romansvit om Toby Peters, som är verksam som privatdetektiv i 1940-talets Hollywood. Senare introducerade Kaminsky flera andra ”seriefigurer”, däribland den sovjetiske polismannen Rostnikov, som gjorde entré i Rostnikov’s Corpse (1981; även som Death of a Dissident 1981), och som är huvudperson i ovan nämnda A Cold Red Sunrise. Så sent som i år kom Bright Futures, den sjätte romanen i en serie om Lew Fonesca.

LYFT PÅ DEERSTALKERN

Slutligen skall nämnas en av det sena 1900-talets främsta nordiska deckarskapare: Gunnar Staalesen från norska Bergen. Den 15 oktober firade han jubileum som författare: det är nämligen precis 40 år sedan han romandebuterade med Uskyldstider. Den är dock ingen kriminalhistoria, i deckarbranschen gjorde han romanentré först 1975 med Rygg i rand, to i spann, den första delen i en trilogi om polismännen Henrik Abel ”Dumbo” Olsen och Kristian ”Maskefjes” Jensen. Två år senare kom Bukken till havresekken som introducerade Varg Veum … and the rest is history, som man säger.

Kerstin Ekman: Mordets praktik

av John-Henri Holmberg © 2009

Hjalmar Söderberg kallade sin roman Doktor Glas för ”en tankebok om mordets teori”. Men den karaktäristiken förkastar Kerstin Ekman, både uttryckligen i bland annat en intervju i Sydsvenskan den 29 augusti och med sin nya roman, som hon kategoriserar som en ”kontraimitation” – ett svar på Doktor Glas som tar avstamp i Söderbergs roman men vill visa att samma synsätt som leder läkaren Tyko Gabriel Glas till vad han betraktar som ett rättfärdigt mord mycket väl kan leda till uppenbart orättfärdigt dödande.

Här finns trots allt rum för en undran. Kerstin Ekman noterar att Doktor Glas tvärt emot att vara en tankebok är en ”känslobok”. Redan på den första sidan i dagboksromanen, föregivet skriven innan Glas får höra talas om prästen Gregorius brutalitet mot sin hustru, uttrycker Glas sin avsky mot honom.

Men vad menade Söderberg med ”tankebok om mordets teori”?

Han kallade själv Tyko Glas för ”en steril natur”. Glas konstaterar i romanens slut att honom ”gick livet förbi”; i dess början skriver han i sin dagbok: ”Ställning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer lastat med en handling. En verklig handling.”

Som jag läst Doktor Glas är den faktiskt en tankebok om mordets teori – den visar fram de omständigheter och de resonemang och rationaliseringar som leder en enligt sin egen uppfattning rättskaffens och intelligent människa till slutsatsen att han har rätten att mörda. Men bara, vilket han aldrig själv medger, i affekt; Glas vägrar att utföra några aborter och dömer självrättfärdigt de kvinnor som vädjar till honom till de liv de ”förtjänar”. Doktor Revinge i Mordets praktik förstår inte den skiljelinje Glas drar mellan att hjälpa utomäktenskapligt gravida och att hjälpa Helga genom att mörda Gregorius; själv både utför han en abort och konstaterar att ”Glas inte är någon läkare. Han är sin författares fantasi om en läkare.”

Självfallet har Kerstin Ekman rätt i att Doktor Glas handlar om känslor. Den handlar om en man som vid 33 för första gången sedan studentåren blivit förälskad. Glas förälskelse i Gregorius fru Helga är också den uppenbar redan i den första dagboksanteckningen, och det rimliga är att uppfatta den som skälet till hans avsky för Gregorius. Samtidigt är Glas också en intelligent man, väl medveten om att Helga i sin tur är förälskad i en annan och att hans känslor följaktligen är obesvarade. Ändå tvingar känslorna honom att agera, samtidigt som hans intellekt inte tillåter honom att göra det enbart på grund av en hopplös känsla. Och följaktligen växer hans dagbok till just ”en tankebok om mordets teori” – men tankarna är Glas, och Glas teorier är en konstruktion, en rationalisering som syftar till att ge honom ett alibi för att agera i enlighet med sina känslor. Med andra ord uppfattar jag Doktor Glas som ett porträtt av ett självbedrägeri.

Också Mordets praktik är en dagboksroman skriven av en läkare. Men Kerstin Ekmans huvudperson Pontus Revinge är inte som Tyko Glas välbärgad. Tvärtom kommer han från en familj drabbad av konkurs, hans för är död och han lever under knappa omständigheter eftersom hans inkomster går till att betala av moderns skulder; hans praktik består till största delen av att ”besiktiga fallna kvinnor”, det vill säga undersöka och behandla prostituerade. Han skriver sin dagbok mellan 1906 och 1919, men händelseförloppet i den börjar i november 1901 då han träffar Hjalmar Söderberg, som frågar honom hur man som läkare utan att bli avslöjad kan mörda en patient.

Revinge rekommenderar kaliumcyanid, och finner så småningom att hans råd anammats när Doktor Glas publiceras 1905. Men de giftkapslar han tillverkat och visat Söderberg har han kvar, och gradvis kommer de också till användning – om än aldrig riktigt med det resultat Revinge hoppats på.

Parallellt för också Ekman en fascinerande diskussion med Söderberg om hur fiktiva gestalter får utnyttjas. Där den tidigare pastisch som skrivits på Doktor Glas, Bengt Ohlssons Gregorius, 2004, använder Söderbergs fiktiva gestalter men utan att lyckas återge hans språk, gör Mordets praktik tvärtom. Pontus Revinge är mycket medveten om att gestalterna i Doktor Glas är fiktiva, och i romanens slutsekvens anklagar han till och med Söderberg för att ha missbrukat Tyko Glas genom att låta honom återkomma i en scen i boken Jahves eld, där Revinge menar att Glas trivialiseras, blir ”en bracka bland brackor”. Jag har svårt att uppfatta den kritiken som annat än generell. En litterär gestalt ägs gemensamt av sin författare och sina läsare, anser Revinge, och det är förpliktande också för författaren, som inte får lov att sabotera sina gestalter sedan de väl presenterats för läsarna.

Alltså är det inte vad som händer doktor Glas under åren efter originalromanen som Kerstin Ekamn skriver, utan vad som händer en annan människa som identifierar sig med och imponeras av den fiktiga gestalten Glas. Det är genom porträttet av denna tänkte läsare, Revinge, som Kerstin Ekman både går i närkamp med Doktor Glas och för sin dialog med Söderbergs roman. Tyko Glas ägnar sin dagbok åt att rationalisera sina handlingar, intellektualisera dem; Pontus Revinge är på ett helt annat sätt styrd och påverkad av sina känslor. Hos honom lockar makten över andras liv och död fram både en vild fruktan och den maktberusning som bara går att ana hos Glas. Revinges självbedrägeri är inte mindre än Glas, men påverkar honom på ett annat vis och tvingar in honom i världen omkring honom på ett sätt Glas inte förmår acceptera. Dialogen mellan Ekman och Söderberg och deras böcker fascinerar och leder vidare i tankarna: vad Kerstin Ekman säger med sin roman är kanske på ett sätt något självklart – att den som tar sig rätten att döda inte kan gå oförändrad ur dådet – men samtidigt en kontrapunkt till Doktor Glas som tvingar till ställningstaganden och självrannsakan.

Med det är också sagt att Mordets praktik är en mästerlig roman. Språkligt är den en suverän stilövning; en pastisch på Hjalmar Söderbergs (och dagboksskrivaren Glas) som lyckas bländande väl. Miljöerna, gestalterna och händelseförloppen tecknas fåordigt, ibland nästan skissartat, men får liv och doft. Hjalmar Söderberg var en av vårt språks största författare, men i den här boken får förunderligt nog Doktor Glas en fullvärdig pendang.

Mordets praktik av Kerstin Ekman
Bonniers. 208 sid. Utgivningsdatum: 4 september 2009.

Deckarnytt

av Johan Wopenka © 2009

BOKMÄSSAN I GÖTEBORG

Jury har ju dragit sig tillbaks från den bokmässescenen, men vissa Jury-arrangemang hänger kvar i annan regi. Dagen det gäller är givetvis mässlördagen (26 september), som i traditionell widerbergsk ordning är ”Deckarens dag” på mässan. På den sedvanliga scenen kommer då Karl G & Lilian Fredriksson samt Barbara Kapek att hålla sina ”Korsförhör” med nya och gamla, svenska och utländska, kända och okända kriminalförfattare. Förhören inleds kl. 09.45, och tar slut kl. 17.00. Mellan kl. 12.00 och 13.00 är det prisutdelning. Då delas ”Spårhunden” – ett Jury-pris som tagits över av Svenska Deckarakademin – ut till årets bästa barn- och ungdomsdeckare. Prisutdelningen tar cirka halva tiden, resten ägnas i sedvanlig god(!) ordning åt Temmelkalaset. Kom gärna och ät en temla. Direkt efter dagens sista ”Korsförhör” presenterar Karl G., Lilian och jag årets deckare på svenska i ett miniseminarium som finurligt nog heter ”Årets deckare på svenska”.

NYA CHRISTIENOVELLER

När Agatha Christies dotter Rosalind Hicks avled 2004 gick man för första gången genom allt material som samlats i familjehemmet Greenway, och gjorde flera märkliga upptäckter (se bl.a. artiklar i Jury). Bland dem fanns 73 handskrivna anteckningsböcker plus en del lösa anteckningar av Dame Agatha själv. Forskaren John Curran har gått genom dessa, och publicerat resultatet i nya (kommer nu i september) ”Agatha Christie’s Secret Notebooks. Fifty Years of Mystery in the Making” (HarperCollins). Här finns mycket av intresse – inte minst två hittills opublicerade Poirot-noveller! Titlarna är ”The Mystery of the Dog’s Ball” och ”The Capture of Cerberus” – varvid Christie-kännaren genast påpekar att den sistnämnda visst har publicerats, i novellsamlingen ”The Labours of Hercules” 1947 (på sv: ”Herkules’ storverk” 1949). Korrekt, men detta är en helt annan novell, skriven i slutet av 1930-talet, och enligt tidningen Daily Mail troligen refuserad eftersom en av de medverkande är diktatorn August Hertzlein, som har mer än initialerna gemensamma med en viss Adolf Hitler. Christie har alltså skrivit en politiskt färgad novell – och dessutom blir Poirot, för att citera Daily Mail, ”stirred into excitement by feminine beauty”. Novellen publicerades nyligen av Daily Mail tillsammans med en artikel om fyndet, och ligger ute på nätet:
http://www.dailymail.co.uk/news/article-1208212/Unseen-60-years-Mail-proudly-present-Agatha-Christies-lost-masterpiece-The-Capture-Cerberus.html

NY SVENSK BOK OM DR W & MR H

Något nytt av Christie kan vi inte glädja oss över i Sverige, däremot över en ny bok om våra goda vänner från Baker Street. Det är den förre Jury- och Dast-medarbetaren Lars Strand som kommit med sin tredje essäsamling i ämnet, ”Dr W & Mr H” (MBF Bokförlag). Precis som de två tidigare är det en mycket underhållande, lärorik och faktaspäckad volym som har stort läsvärde inte bara för sherlockianer/holmesianer, även om den givetvis i första hand är riktad åt dessa. Rekommenderas!

IN MEMORIAM

Två av kriminallitteraturens verkliga veteraner har avlidit i sommar. Celia Goller, född 1914 som Celia Fremlin, avled på ett vårdhem i England den 16 juni. Under sitt flicknamn skrev hon en svit psykologiska thrillers som har mycket gott rykte. Hennes debutroman ”The Hours Before Dawn” (1958; ”Timmarna före gryningen” 1962) fick en Edgar som årets bästa. På svenska finns även ”Seven Lean Years” (1961; även som ”Wait for the Wedding” 1961; ”Sju magra år” 1963), ”The Trouble-Makers” (1963; ”Det oundvikliga” 1963), ”The Jealous One” (1965; ”Svartsjuk” 1965, ”Prisoner’s Base” (1967; ”I väntan på mord” 1968) och ”Possession” (1969; ”Äga och ägas” 1970). De flesta av Fremlins thrillers utspelar sig i vardagliga miljöer, och innehåller förvånansvärt lite våld – bara några av dem inkluderar mord. Ändå räknas hon till en av de riktigt stora vad det gäller att skapa ruggig spänning och hotfulla stämningar av osäkerhet och skräck.

Bara en dag senare, den 17 juni, avled den engelsk-amerikanska författaren Jane Aiken Hodge (f. 1917). Hon skrev en lång rad historiska romanser, men även runt ett dussin kriminalhistorier, många av dem med handlingen förlagd till 1800-talet. Tre av hennes deckare finns på svenska, samliga med markanta romansinslag också de: ”Maulever Hall” (1964; ”Vem var Marianne” 1966), ”Watch the Wall, My Darling” (1966; ”Kusinerna” 1977) och ”Marry in Haste” (1970; ”Bortom all min längtan” 1979). Hon var syster till den välkände thriller- och barnboksförfattaren Joan (Delano) Aiken (1924–2004).

FLER FÖRSVINNANDEN

Ytterligare en deckartidskrift försvinner: amerikanska ”Mystery News” kommer med sitt sista nummer i höst. Tidskriften startade 1982, och har fått mycket beröm: den prisbelöntes som bästa fanzine vid Bouchercon 2001, och var nominerad till samma pris också 2004, 2006 och 2007. Dessutom har ännu en internationellt känd och prisbelönt deckarbokhandel slagit igen portarna: Kate’s Mystery Books i Cambridge i Massachusetts stängde den 1 augusti efter 26 år. Givetvis är det paradoxalt att så många deckartidskrifter och -butiker tvingas lägga ner just när kriminallitteraturen är mer populär än på länge. Den rådande lågkonjunkturen spelar självklart in, men den stora anledningen är internet. Gamla läsare och köpare försvinner av åldersskäl, och de nya, unga läsarna köper och söker information om deckare på nätet. Fullt naturligt – men visst kommer de tryckta tidskrifterna och de välsorterade bokbutikerna att saknas …

VARGAS TOG DET

I mitt förra nyhetsbrev berättade jag att sex böcker var nominerade till CWA:s international Dagger-award: tre svenska, en norsk, en isländsk och en fransk. Och så gick priset till … Frankrike. Visst, Fred Vargas är en utmärkt författare, och ”The Chalk Circle Man” säkerligen en utmärkt bok, men lite snopet är det ändå i nordiska ögon. Vi i Sverige kan dock trösta oss med att Johan Theorins ”Echoes from the Dead” fick en ”Highly Commended”-stämpel, vilket innebär att den särskilt rekommenderas.

BURMA – ÄNTLIGEN

Att plantera om hårdkokt amerikansk ”private eye”-tradition i europeisk deckarmylla är svårt – de flesta försöken blir mest halvdana. Men undantag finns, inte minst norrmannen Gunnar Staalesen och fransmannen Léo Malet. Märkligt nog har ingen av den sistnämndes romaner om Nestor Burma översatts till svenska, men nu är det så dags: förlaget Ersatz (som gjort en fint arbete med att lansera Friedrich Glausers böcker om Wachtmeister Studer här i landet) har meddelat att man kommer med en översättning av den första Burma-romanen, ”120, rue de la Gare”. Det tackar vi speciellt för. Nu invänder möjligen vän av ordning att just den romanen kom på svenska med titeln ”Dödens adress” (Meduza, 1989). Helt korrekt, men det var i form av en tecknad serie, en utmärkt utgåva med teckningar av självaste Jacques Tardi. Men med all respekt för den så är ändå en översättning av Malets originaltext att föredra — åtminstone i mina ögon …

Nyupptäckt Poirotnovell av Agatha Christie

Allt om den nya novellen ”The Capture of Cerberus” (samma titel som en helt annan novell av Christie som ingår i novellsamlingen The Labours of Hercules från 1947) hittar du här:
http://www.dailymail.co.uk/news/article-1208212/Unseen-60-years-Mail-proudly-present-Agatha-Christies-lost-masterpiece-The-Capture-Cerberus.html

(Se även Agatha Christie’s Secret Notebooks av John Curran som publiceras av HarperCollins i början av september.)

Debutproblem

av Johan Wopenka © 2009

Hittills i år har det publicerats omkring 45 nya svenska deckare — siffran är osäker, dels beroende på att genrebestämningen i några fall är oklar, dels på att det är svårt att få information om allt som kommer från egenförlag, hobbyförlag och print on demand-förlag.

Lite fler än 30 av dessa är från författare som tidigare publicerat sig i genren. Resten, d.v.s. cirka 25 procent, är debutdeckare. Det finns anledning att granska några av dem lite närmare.

Svensk kriminallitteratur har under senare år nått förbluffande stora framgångar, inte endast på hemmaplan utan även internationellt. För den saken svarar till icke ringa del författare som genredebuterat under samma period. Det finns flera undantag (Mankell, Nesser, Edwardson och Frimansson är några), men det är anmärkningsvärt att så många av de mest framgångsrika namnen gjort entré 1998 eller senare: Alvtegen, Tursten, Marklund, Wahlberg, Läckberg, Kallentoft, Kjell Eriksson, Anna Jansson, Stieg Larsson, Åsa Larsson och nu senast Theorin. Anmärkningsvärt är även att många är dessa är kvinnor.

Man behöver inte vara något logiskt snille för att inse att nya författare, nya huvudpersoner och nya idéer är viktiga om svensk kriminallitteratur skall kunna behålla den starka ställning den har internationellt. Självklart kan de etablerade namnen hålla sig väl framme under många år än, men förnyelse och utveckling är nödvändiga på de litterära brottsplatserna.

Här finns anledning till viss oro. Situationen är visst inte katastrofal, för under senare åren har vi trots allt fått nya namn som Stieg Larsson 2005, Karin Alfredsson 2006, pseudonymen Tim Davys samt Johan Theorin 2007 och nu senast Ingrid Hedström 2008. Men vi har också haft allt för många debutanter som – trots förlagens braskande uttalanden om höga försäljningssiffror och sålda översättningsrättigheter – inte tillför den svenska kriminallitteraturen något nytt alls i form av originalitet, fantasi eller nyskapande.

Och – för att sticka ut hakan – det förefaller vara inte minst kvinnorna som har problem med att profilera sig. Nej, min avsikt är inte att kritisera nya och gamla ”deckardrottningar”, det finns det tillräckligt många redan som gör. Damerna har tillfört dagens svenska kriminallitteratur mycket – men det ser ut som om de är på väg att tappa initiativet.

Två av årets hårdast lanserade nya namn är Camilla Ceder (”Fruset ögonblick”) och Ann Rosman (”Fyrmästarens dotter”). Båda skriver polisromaner om poliskollektiv som är till förväxling lika ett par dussin redan existerande litterära sådana. Författarna redogör ingående för de enskilda polismännens och -kvinnornas privata problem, och intrigerna bygger på relationsproblematik där diverse gamla familjespöken släpas ut ur garderoberna.

Inget ont om böckerna – de kommer säkert att finna läsare, det har 2008 års debutromaner av Carin Gerhardsen (”Pepparkakshuset”) och Viveca Sten (”I de lugnaste vatten”) gjort, trots att de uppvisar liknande innehåll. Men för mig som flitig läsare är de föga upphetsande med sitt upprepande av inslag som vid det här laget blivit klichéer.

Är det författarna som är fantasilösa? Eller förlagen? Är det ingen som läst böckerna av de senaste årens mest uppmärksammade och prisbelönta deckardebutanter? Det finns inte ett poliskollektiv så långt läsarnas ögon når i romanerna av Stieg Larsson, Jens Lapidus, Tim Davys och Johan Theorin. Flera av dem har givetvis en eller flera poliser med i handlingen, med det sedvanliga och vid det har laget snarast traditionella kollektivet har brutits upp. De nämnda männen – och några få kvinnor, som Karin Alfredsson, Ingrid Hedström och Veronica von Schenck – har skapat udda och därmed också mer originella och intressanta huvudpersoner.

Det är självklart att vi också i fortsättningen skall ha polisromaner i svensk kriminallitteratur. Lika självklart är att kvinnliga författare med etablerade och väl fungerande poliskollektiv, t.ex. Helene Tursten och Anna Jansson, skall fortsätta skriva om dessa.

Ännu håller såväl den svenska kriminallitteraturen som de svenska deckardamerna intresset vid liv. Men det finns skäl, inte minst för förlagen, att ta sig en funderare vad de skall satsa på framöver vad det gäller inhemska deckardebutanter. Fler poliskollektiv torde inte vara den svenska kriminallitteraturens framtid.

Rakt igenom ointressant och fullständigt betydelselös

Alex Schulman i DN:

”I rädsla för att stöta sig säger ingen sanningen – att den svenska bloggosfären både är rakt igenom ointressant och fullständigt betydelselös.”

Läs mer.

Deckarnytt

av Johan Wopenka © 2009

THEORIN IGEN …

Som en del säkerligen redan noterat blev det en ny framgång för Sverige då Skandinaviska Kriminalsällskapet (SKS) delade ut Glasnyckeln för 2008 års bästa nordiska kriminalroman. Därmed varde sagt att det var Johan Theorin som fick priset för ”Nattfåk”. Prisutdelningen ägde rum i maj i samband med SKS’s årsmöte på Island, där man samtidigt arrangerat ett AIEP-möte.

… OCH BLAND ANNAT THEORIN IGEN

Den 15 juli avslöjar CWA (Crime Writers’ Association) vilka böcker och författare som får några av organisationens Daggerutmärkelser för 2009. Det är Storbritanniens mest prestigefyllda deckarpris, och därmed mycket åtråvärt. Nomineringslistan för det internationella Daggerpriset är rena lustläsningen för nordiska deckarvänner i allmänhet och för de svenska i synnerhet. Eller vad sägs om följande:

Karin Alvtegen: Shadow
Arnaldur Indridason: The Artic Hill
Stieg Larsson: The Girl who Played with Fire
Jo Nesbø: The Redeemer
Johan Theorin: Echoes from the Dead
Fred Vargas: The Chalk Circle Man

Alltså: av sex nominerade böcker är tre svenska, en norsk, en isländsk och en fransk. Är det någon som har något mer att säga om kvaliteten på svensk kriminallitteratur?

KLASSIKER FÖR SJÄLVPLÅGARE

Årets stora läsupplevelse för min del har varit en gammal svensk deckare: ”Den dödes skugga” 1930 av Ernesto, alias Dr. Matson, alias Ernest McGeorge, men i folkbokföringen benämnd Ernst C:son Bredberg (1897–1963). När jag läste den f.f.g. för många, många år sedan insåg jag beklagligtvis inte hur lysande den är.

Det är en debutroman i genren, och ett unikum. Det finns inte en enda redan då söndernött kliché, inte en ologisk intrigidé, inte ett uselt action-avsnitt, som inte Bredberg lyckats få med och dessutom markant försämra. Övermänniskohjältar, en galen vetenskapsman som skall ta över världen, hänsynslösa förbrytarligor, hjärtknipande trohet och kärlek, en hungergalen gorilla, chiffer, förklädnadskonstnärer, dubbelgångare, lönngångar och hemliga rum, okända gifter och strålvapen, slagsmål på tågvagnstak (sedan hjälten firats ned från en flygmaskin), rättvisepatosfyllda journalister, återuppväckta lik, förskräckande skildringar från ”den undre världen” … you name it, it’s all here. En sann klassiker; den troligen värsta svenska kriminalroman som någonsin skrivits. Missa den inte!!!

FLER PRISER

Malice Domestic i USA har delat ut sina Agatha Awards för 2009. Bästa roman: ”The Cruelest Month” av Louise Penny. Bästa debutroman: ”Death of a Cozy Writer” av G. M. Malliet. Bästa faktabok: ”How to Write Killer Historical Mysteries” av Kathy Lynn Emerson. Bästa novell: ”The Night Things Changed” av Dana Cameron.

Och likaledes i USA har Mystery Writers of America delat ut sina Edgars för 2009. Bästa roman: ”Blue Heaven” av C. J. Box. Bästa debutroman: ”The Foreigner” av Francie Lin. Bästa originalpocket: ”China Lake” av Meg Gardiner. Bästa novell: ”Skinhead Central” av T. Jefferson Parker (ingår i samlingen ”The Blue Religion”).

I Sverige har deckarbokklubben Cosy Crime avslutat sin omröstning om Sveriges bästa deckarförfattare genom tiderna. Vinnarna blev – inte oväntat – två: Maj Sjöwall & Per Wahlöö. Även andraplatsen gick till en duo: Anders Roslund & Börge Hellström. Cosy Crime har dessutom kommit i gång med sin utgivning: första boken är debutromanen ”Ut kom vargarna” av Jesper Ersgård.

Bo Balderson = Robert Boman & Lars Lambert?

Ang. det senaste Bo Balderson-avslöjandet:

I kommentarer på Svenska Dagbladets nätsida för signaturerna ”Upsalajuristen” och ”Leffe” fram teorin att Balderson är densamme som pseudonymen Bob Alman, som skrev några deckare på 1960-talet.

Utan att jämföra Almans och Baldersons böcker textmässigt känns det som en idé så god som en annan.

Bakom pseudonymen Bob Alman dolde sig Robert Boman (1926-2002) och Lars Lambert (1942-). Första Baldersondeckaren kom 1968, den hittills sista 1990. Bob Almans två deckare gavs ut 1965-66. Tidsmässigt passar det således.

Förlaget är detsamma för bägge författarpseudonymerna: Bonniers.

Första bokstäverna i ”Bob Alman” är ”Bob Al”, vilket också är första bokstäverna i ”Bo Balderson”.

Upsalajuristen skriver: ”I en av hans [Almans] böcker är det märkligt nog samma porträttgalleri som i Baldersson. [...] Lite samma språkliga och lättroande stil som i Balderssonböckerna.”

Att pseudonymen ska avslöjas först när Balderson är död skulle alltså kräva att såväl Boman som Lambert avlidit. Boman gick bort 2002, men Lambert lever fortfarande. Åtminstone enligt Kungliga Bibliotekets databas Libris.

Jag överlämnar glatt fortsatt detektivarbete åt de som vill forska vidare i teorin att det bakom Balderson står två författare, nämligen Robert Boman och Lars Lambert.

Bo Balderson = Olle Adolphson?

Då var det alltså dags igen. Den här gången är det Magnus Sjöstedt som avslöjar Bo Balderson, och säger sig veta att det var Olle Adolphson. I Svenska Dagbladet redogör Sjöstedt för några passager i böckerna och lite annat som pekar åt OA:s håll men skriver – efter att ha ägnat den första fjärdedelen av texten åt att berätta vad en pseudonym är och ge exempel på sådana – att: ”Utrymmet här medger inte mera intertextuellt.”

Sjöstedt ska ”redogöra för vetskapen i en kommande skrift” så vi får se om vi blir mycket klokare då.

Jag säger inte att Sjöstedt har fel, jag menar bara att om man nu säger sig VETA att Adolphson är Balderson och har en hel understreckare i SvD att fylla kanske man kunde tänka sig att hamra i lite fler spikar i kistan.

Nåja, det var tydligen inte Willy Kyrklund som skulle demaskeras. Skönt det.