24 gamla godingar att läsa (om) 1/3

4 februari 2013

I december 2008 publicerade jag en Lästipskalender här på Deckarbiten. Tjugofyra boktips som nästan alla handlade om äldre böcker som man var tvungen att leta fram på antikvariat eller via bibliotek. Nu inleder Deckarbiten sitt nya liv med att återpublicera lästipsen, den här gången i koncentrerad form, uppdelade på tre inlägg.

1: Och på åttonde dagen … (And on the eighth day …) av Ellery Queen (Frederic Dannay, Avram Davidson, Manfred B. Lee)
Privatdetektiv Ellery Queen kör vilse i Nevadaöknen och hamnar hos en grupp människor som lever i en sektliknande tillvaro. Mord sker och Queens uppdykande liknas i kolonins ögon vid en profet som uppenbarar sig, med uppgiften att ”leda folket och bringa klarhet i dess framtida öden” (baksidestext 1966). Romanen är full av mer eller mindre bibliska kopplingar, framför allt till det som har med påsken att göra, motsvarande vad man i dag på dvd:er och i dator- och tevespel brukar kalla ”hidden easter eggs”. Romanen är med sitt varnande budskap och sitt ögonbrynshöjande slut i högsta grad läs- och tänkvärd än i dag.
Första svenska bokutgåva: 1966; senaste tryckning: 2001.

2: Blå spåret av Julius Regis
Detektiven i ”Blå spåret” är journalisten Maurice Wallion, även kallad Problemjägaren. Han är stöpt i Sherlock Holmes form (”Hans skarpa, slätrakade ansikte med dess breda panna och framskjutande haka gav, ehuru snarare fult, ett intryck av viljekraft och energi.” Blå spåret, 1926, s.26) och hamnar alltid i historier med ”väsentliga inslag av handlingsmättad karaktär” (ref). ”Blå spåret” är en sådan berättelse. Den är välskriven, tempot är högt och romanen försvarar fortfarande efter 102 år en plats i listan över läsvärd tidig svensk kriminalfiktion. Läs mer om författaren och hans böcker i Dag Hedmans ”Den skuggomhöljde Julius Regis” (2000).
Första bokutgåva 1916; senaste tryckning: 1978.

3: En gammal skandal (The daughter of time) av Josephine Tey
En s.k. länstolsdetektiv löser fallet utan att röra sig mer än nödvändigt. I ”En gammal skandal” ligger Josephine Teys problemlösande polis Alan Grant på sjukhus och fördriver tiden med att fundera kring engelske kungen Richard III:s förmodade inblandning i prinsarna Edward V:s och Richard of Shrewsburys död. Thomas More och William Shakespeare är några som odlat tanken på Richard III:s skuld men det finns också en motrörelse som presenterat åtskilliga argument för ett frikännande i skuldfrågan. I en fejkad rättegång i USA 1997 förklarades Richard III oskyldig. Teys roman är ett utsökt exempel på krim när den är som minst spekulativt våldsam och mest tankeväckande spännande.
Första svenska bokutgåva: 1959; senaste tryckning: 1989.

4: Tjugosju sekundmeter, snö av Kjerstin Göransson-Ljungman
Ett sällskap turister på utflykt i de jämtländska fjällen tvingas av en snöstorm att söka skydd i en stuga. En person dör och det isolerade sällskapet bestämmer sig för att själva lösa mysteriet och finna den skyldige eftersom personen ifråga måste finnas i deras egen krets. För Kjerstin Göransson-Ljungman var kriminallitteraturen förströelse, man läste deckarna när man behövde ”avspänning från sitt vanliga arbete” (DN 29 augusti 1939). I sin debut “Tjugosju sekundmeter, snö” lyckas hon kombinera såväl denna förströelse med en klurig och överraskande intrig som kretsar kring människans utsatthet och inbyggda försvarsmekanismer i trängda situationer. Romanen är en föraning om och kanske till och med inledningen till den moderna svenska kriminallitteraturen.
Första bokutgåva 1939; senaste tryckning: 2001.

5: Vådaskottet av Gösta Pettersson
1938 utkom ”Vådaskottet”, Gösta Petterssons vad man vet enda bidrag till svensk kriminallitteratur. Nerikes Allehanda: ”’Vådaskottet’ är verkligen en kriminalroman i allra bästa engelska stil. Författaren Gösta Pettersson förtjänar all framgång med denna bok, vari han på ett ypperligt och skarpsinnigt sätt skildrar det målmedvetna och konsekventa arbete, som kriminalkonstapel Hall lägger ned för att klara av det mystiska dödsfallet efter ett jaktparti.” Förlaget undrade på ett tidigt stadium om Pettersson möjligen var eller hade varit anställd vid polisen. I ett brev från augusti 1936 meddelar han att han inte alls är polis, utan ingenjör. ”Vådaskottet” är en realistisk kriminalroman med en polis i huvudrollen. Det ovanliga är att vi här för första gången i svensk kriminallitteratur får följa en konsekvent genomförd skildring av det tröttsamma rutinarbete, med spår och villospår, misstänka, vittnesutsagor, förhör, spaningsarbete på fältet och evinnerliga genomläsningar av dokument, brev och utskrifter som polisen ägnar sig åt. Författaren hör till den svenska deckarvärldens doldisar. Det skulle vara mycket intressant att få veta vad det blev av honom, om han publicerade något mer, till exempel någon novell i någon tidning eller tidskrift, eller om han tystnade helt. Och nog är man nyfiken på vad som egentligen hände med ”Så gick det till”, en kriminalroman, färdigskriven i april-maj 1938, som Pettersson skickade till Bonniers och plötsligt ville ha utgiven i stället för ”Vådaskottet”?
Första bokutgåva 1938; senaste tryckning: 2001.

6: Tjuven och hundarna (al-Liss wal-kila¯b) av Naguib Mahfouz
”Tjuven och hundarna” av Naguib Mahfouz handlar om tjuven Said Mahran som efter ett avtjänat fyraårigt fängelsestraff bestämt sig för att hämnas på dem som angett honom, dessa ‘hundar’. Det första han gör efter att ha sluppit ut är att bege sig till hustrun Nabawiya och hennes nye man Ilish Sidra. Han vill hälsa på sin dotter Sana, men när flickan inte känner igen honom förfasas han: ‘hundarna’ har tagit även hans barn ifrån honom. Mahran skaffar ett vapen och beger sig ut i natten på jakt efter sina fiender. Synvinkeln skiftar hela tiden, än talar Said Mahran till oss i jagform, än berättar Mahfouz i tredje person. En flerdimensionell människa växer fram ur dessa båda perspektiv, han blir till en människa av kött och blod. När Mahran i slutet omringas av polisen på en kyrkogård är det nog så symboliskt: den moraliske brottslingen bland de döda, närd av sitt hat mot de som förrått honom, och ingen i hela världen kan hjälpa honom eller lyssna till honom där han ligger. Said Mahrans önskan om rättvisa klingar ohörd.
Första och enda svenska bokutgåva: 1989.

7: Barnablod (Le sang innocent) av Léo Malet
”Barnablod” av Léo Malet är en hemsk historia om människan när människan är som minst mänsklig – eller kanske bara alltför mänsklig. Fritz Langs film ”M” dyker upp i huvudet under läsningen, och historiens undertitel, ”en julberättelse”, är naturligtvis såväl en provokation som en axelryckning: Så här är det. Så här går det till. Du firar din trygga jul och på andra sidan gatan släcks ännu ett ljus i förtid. Malet (1909-96) skrev också bland annat ett trettiotal berättelser om privatdetektiven Nestor Burma. På svenska finns serieboken ”Dödens adress” av Jacques Tardi, baserad på Malets Burmahistoria ”120, rue de la Gare”.
Första och enda svenska bokutgåva: 1996.

8: Att bara försvinna av Staffan Westerlund
Unga kvinnor skjuts till döds i början av varje månad. En kommunpolitiker känner sig hotad till livet. Ett hus brinner oförklarligt ner. Och en äldre man, vars tomt och trädgård skall bort, eftersom kommunen skall bredda vägen strax intill, söker hjälp från IngaLisa Östergrens advokatbyrå. Men inget finns att göra, ingen hjälp att få. När kommunen en tidig morgon börjar schakta bort den gamles liv slår det över för honom och han hämtar sitt gevär … Många till synes disparata händelser visar sig hänga ihop i Staffan Westerlunds femte kriminalroman ”Att bara försvinna” och efter avslutad läsning har man inte bara tagit del av en välskriven och spännande kriminalroman. Glöm alla andra s.k. samhällskritiska deckare. Känslan efter de imaginära slag i magen du får av Staffan Westerlunds kriminalromaner kommer du att bära med dig länge.
Första bokutgåva 1987; senaste tryckning: 2003.