Förlag och andra utgivare uppmanas att inte skicka några böcker till Deckarbiten för omnämnande/recension.

Tack för den här tiden.

/ Per Olaisen

”Gravidthriller?”, tänker ni. Vad menar människan?! Tja, det finns ju rättegångsthriller, spionthriller och en mängd andra thrillers, så varför inte – bara resultatet är bra. Frågan är då om journalisten och fotografen Sofie Sarenbrants debutroman Vecka 36 håller måttet. Har hon skapat en ny subgenre med en suverän debutroman? Svaret på frågan får nog bli nja.

Jag tar det positiva först: Sofie Sarenbrant har ett riktigt bra och spännande upplägg i den här romanen. Vecka 36 handlar om Agnes och Johanna. Agnes väntar sitt andra barn och Johanna sitt första. Tillsammans med sina respektive och Agnes dotter Nicole är de på semester i det lilla fiskeläget Brantevik i Skåne. Graviditetshormoner, sömnbrist och annat smått och gott gör att stämningen inte riktigt är på topp, men för att avsluta semestern lite mer i dur än i moll bestämmer sig de två paren för att gå på den lokala hamnkrogen sista kvällen under vistelsen i Brantevik.

Problemet är bara att Agnes och hennes Tobias blir osams. Han blir full och börjar dessutom flirta med en servitris och plötsligt är Agnes borta. Ingen tar någon större notis om det, för vem skulle i ärlighetens namn stanna och plåga sig själv med att titta på när ens make flirtar hejvilt med en (alldeles för) ung servitris? Men Agnes har inte gått hem och lagt sig. Hon är verkligen borta, som i försvunnen. Och när som helst ska hon föda barn.

Upplägget är otäckt. Det är som gjort för klump-i-magen-läsning. Men, och det här är ett viktigt aber, den här sortens obehagliga men till synes enkla intrig ställer mycket höga krav på författaren. Man måste verkligen behärska hantverket fullt ut för att få till en stigande oroskänsla hos läsaren, en känsla som bara ska bli värre och värre. Hur slitet och snudd på klichéartat ordet gastkramande än kan te sig, så är det just gastkramande som en sådan här intrig måste kännas. Här sviktar det lite för Sarenbrant.

Utan att gå in på namn eller detaljer och alldeles förstöra läsningen för er som är sugna på att läsa Vecka 36 måste jag ändå konstatera att författaren begår framför allt två avgörande misstag. Två misstag som gör att boken blir lite blek och aldrig når det där eftertraktade klump-i-magen-stadiet. Det första är att läsaren lite för tidigt och, framför allt, alldeles för lätt får syn på den skyldige i handlingen. Här gäller det att lära av storheter som till exempel Agatha Christie för att få till den där jösses-hur-kunde-jag-missa-det-känslan hos läsaren. (Eller, om man vill ha något mer modernt, närstudera Val McDermids A Place of Execution.) Misstag nummer två är snarare ett strukturproblem än en isolerad miss. Det gäller själva spänningen i romanen. Här behöver Sarenbrant jobba mycket mer med att sakta men säkert bygga upp stämningar och känslor som gör att läsarspänningen i själva intrigen hela tiden ökar. Upplägget är ju nämligen snudd på perfekt lämpat för detta, för vad kan väl vara värre både för den gravida kvinnan och för hennes anhöriga än att hon försvinner precis före förlossningen?

Nu tycker ni kanske att jag är gnällig. Säkert har ni rätt. Men som ni också märker är det här inte någon sågning. Jag tycker nämligen att Sarenbrant har potential och jag tror att hon kan bättre än så här, så jag ser fram emot att läsa mer av henne. Flytet i berättandet finns redan och intrigidén är det sannerligen inget fel på. Kan hon förhålla sig lite mer sofistikerat till vissa läsarmarkörer och jobba mer på spänningsuppbyggnaden kan hon säkert bli någon att räkna med.

Svensk kriminallitteratur har genomgått en snabb utveckling under de senaste två decennierna, och som följd blivit mer populär än någonsin tidigare, inte enbart bland svenska läsare utan främst internationellt. Kvalitet kan givetvis inte mätas i försäljningssiffror, men när så många författare når så stora framgångar i så många olika språkområden står det klart att det inte enbart kan handla om t.ex. god marknadsföring.

Därmed inte sagt att den kritik som – främst i Sverige – riktats mot dagens svenska deckare inte är berättigad på en del punkter. Utländska läsare och kritiker tar del endast av det som är översatt. Deras svenska motsvarigheter stöter på även av det som inte översätts, och visst publiceras allt för många undermåliga verk i genren i Sverige. Även om vi bortser från de s.k. pod-utgåvorna (”pod” står för ”print on demand”, villket enkelt uttryckt innebär att tryckning, distribution etc. bekostas av författaren själv, eller små, lokala förlag) så skall tveklöst noteras att en icke ringa del av de manus som ges ut skulle behöva en ordentlig texttvätt. Det gäller inte endast språket, utan även dialoguppbyggnad, person- och miljöskildring samt – och inte minst – intrigkonstruktion.

Också stora förlag har av kostnadsskäl sparat in på tok för mycket vad det gäller textgranskning, i den trygga förvissningen att svensk kriminallitteratur i dag är så populär att de inte behöver bekymra sig. Nåja, även böcker i andra genrer lider av samma förlagsnonchalans.

Men det finns andra svagheter om man ser till den totala utgivningen av svensk kriminalfiktion. En har diskuterats i olika sammanhang: likformigheten. Allt för många svenska deckare är i dag polisromaner med intill förväxling (eller snarare intill förbannelse) likartade poliskollektiv. Dessutom är historierna ofta uddlöst politiskt korrekta: med all respekt och sympati för kvinnors svårigheter i yrkeslivet, med fördomar om hbtq-personer, med kritik mot enfaldiga politiker och ännu mer mot enfaldiga kvällspressjournalister etc, så blir det i långa loppet tröttsamt att stöta på samma karaktärstyper, samma åsikter, samma problem och samma snusförnuftiga konstateranden i bok efter bok.

En ännu större svaghet är emellertid i mina ögon bristen på humor. Visst, svenska deckarförfattare ägnar sig vanligen åt att skildra aktuella brott i samhället, villket under senare år inkluderat bl.a. seriemördare, pedofiler, trafficking-offer samt ”män som hatar kvinnor”, vars unga och/eller kvinnliga offer förföljs, misshandlas, utnyttjas och i värsta fall mördas. Det är självklart inget att göra sig lustig över.

Men den danska kriminalförfattaren, kulturpersonligheten, poeten, musikern m. m. Dan Turèll skrev redan 1985 en artikel om svensk kriminallitteratur som i Sydsvenskan fick rubriken: ”Är livet i Sverige så förbannat trist?”. Det är en träffande sammanfattning av de frågor jag under senare år fått av något dussin utländska journalister som intervjuat mig om moderna svenska deckare.

Fast detta är i sig inte något som är typiskt för enbart svensk kriminallitteratur – deckarförfattarna i våra grannländer är lika ”mörka” i sina skildringar, vilket har lett till att man internationellt talar om ”Scandinavian noir” eller ”Nordic noir”. Skandinaviska kriminalromaner kännetecknas, säger utländska recensenter, av kritisk samhällsgranskning, men ännu mer av en tung och dyster stämning. På internet finns diskussioner om detta, inte minst på engelska, och förutom svenskarnas brukar islänningen Arnaldur Indridasons böcker framhållas som exempel.

När man talar med svenska kriminalförfattare om ämnet ”humor” är det vanliga svaret något i stil med att ”man kan inte skriva klämkäckt om pedofili och trafficking”. Det är givetvis korrekt, så till vida att t.ex. Bo Baldersons farsartade berättelser är svåra att kombinera med beskrivningar av utnyttjade barn och kvinnor. Men begreppet ”humor” omfattar inte enbart absurda dialoger, komiska ögonblickssituationer eller förvirrande förväxlingskomedi. Det finns ett otal – eller åtminstone ett stort antal – möjligheter att lätta upp även en mörkt realistisk och allvarstyngd skildring av modern brottslighet. Och samhällskritik kan som bekant bli mycket mer effektiv om den meddelas i form av satir och/eller sarkasm.

Ingen kan kalla Maj Sjöwalls och Per Wahlöös romaner för ”farsartade” eller ens ”komiska”. Men de saknar inte humor – tvärtom, den finns där genomgående i form av skickligt utformad dialog, skildringar av oväntade situationer, originella bipersoner, lättsamma inslag och språkliga finesser –som när Gunvald Larsson har sina små samtal med Kristiansson och Kvant. Idén med en underhållande biperson har f.ö. utnyttjats ypperligt skickligt av Gösta Unefäldt, vars väldige Evald Larsson är just den blandning av tragik och komik som gör en litterär gestalt inte bara minnesvärd, utan får honom/henne att leva ett eget liv i läsarnas fantasi.

Leif GW Persson är en av de få svenska författare som förstått detta. Evert Bäckström är inte hans ”stora” huvudperson, men han är den figur som gått bäst hem hos läsarna. Detta inte minst eftersom han är så totalt ”politiskt okorrekt”. Han är homofob, manschauvinist, rasist, mutkolv och allt annat klandervärt – men just detta gör honom paradoxalt nog inte enbart minnesvärd utan t.o.m. uppskattad. Det finns något, eh… ärligt i Bäckströms sätt att ge fullkomligt fan i vad andra anser och gå sin helt egen väg åsiktsmässigt. Å andra sidan: han fungerar som biperson, men när han tar över huvudrollen, som i Linda – som i Lindamordet (2005), blir det för mycket av det (o)goda. Då blir han påfrestande i sin egocentriska inkrökthet.

Detta är bara några enstaka exempel på att det går att skriva underhållande, roliga eller t.o.m. ha smått farsartade inslag i kriminalromaner som handlar om allvarliga och allt annat än skrattretande brott. Det finns även en speciell subgenre inom kriminallitteraturen där man mer genomgående tar fasta på de underhållande inslagen: det gäller ekonomiska thrillers.

Det är ingen stor genre i Sverige, men vi har författare som ägnat sig åt den under senare år: mest kända är kanske Björn Karlin och Hans-Olov Öberg, men nämnas kan också bl.a. Jan Wijk. Hit kan man också räkna den ännu aktive veteranen Tomas Arvidsson. I deras böcker vilar ännu Frank Hellers skugga över sidorna, särskilt väl märks den i Karlins böcker om John Ericson (den s.k. Scam-sviten).

Fördelen för författarna är att de sällan behöver uppehålla sig vid våldsbrott, även om sådana förvisso förekommer. Men en eller annan avlivad ”torped” kan raskt avfärdas: handlingens nav är bedrägerierna, som genomförs med stor list och med många roande stickspår. I Arvidssons böcker kan man f.ö. notera den näst intill totala bristen på våld, något som givetvis underlättar för honom att hålla en lättsam, humoristisk ton i berättandet.

Visst finns det roande inslag även hos andra författare, men de är få, sporadiska, och sällan något man minns efter läsningen. Därför kan vi tyvärr slå fast detta beklagliga faktum: svensk kriminallitteratur är mycket, men den är inte rolig annat än till en mycket ringa del. Och detta är något som läsarna saknar.

Jag har talat med åtskilliga författare som publicerat böcker på egna förlag eller pod-förlag. Ett rätt genomgående svar på frågan om varför de skriver är att de saknar svenska deckare som de själva vill läsa, bl.a. traditionella pusseldeckare. När författarna skickat manus med sådana till de större, etablerade förlagen har de refuserats med motiveringen att de ”passar inte in i förlagets utgivningsprofil”. I en del fall handlar det givetvis om alster som är undermåliga, och där förlaget använder meningen som en enkel ursäkt. Men det finns exempel på manus som är så pass goda att de väl kan konkurrera med vissa av de böcker som de större förlagen faktiskt publicerar: så har t.ex. Lennarts Broheds pusseldeckare med motiv från 1930-talets Lysekil fått goda recensioner i såväl fack- som dagspress.

Som ett exempel på att många saknar även humoristisk kriminalfiktion kan nämnas de tre farsartade pusseldeckare som den oavslöjade pseudonymen Aron Olnafors skrivit om brott och vansinnigheter i staden Aroshamn (Västerås i tunn förklädnad): Vernissage med Döden (2005), Mord på lätt svenska (2007) samt Mord med sjöutsikt (2009), samtliga utgivna av lilla lokala Bonnevier & Olofsson Förlag.

Böckerna är oblygt inspirerade av Bo Baldersons Statsrådet-romaner: Olnafors berättare, förre bankdirektören Erik Gyllenberg, är förvillade lik en känd Balderson-adjunkt, medan finansmannen Severin C. Brattenskiöld kunde vara bror till ett bekant statsråd. Dock skall utan förebehåll sägas att han (eller hon – jag kallar dock för enkelhetens skull Olnafors för ”han” i fortsättningen) inte når upp till Baldersons standard vare sig vad det gäller språkhantering, humor eller intrig.

Nå, så varför nämna honom alls? Jo, det finns skäl: För det första är Olnafors den vad jag kan minnas mest läsvärde efterföljaren vi har till Balderson. Med tanke på hur populära den sistnämndes böcker var (och i viss utsträckning ännu är) måste det betecknas som märkligt att så få vandrat vidare i hans kriminallitterära fotspår. Vi har visserligen duon Philip Johnsson & Lennart Lauenstein – särskilt deras underhållande Dubbelmordet i Filipstad (2000) – men Olnafors är mer konsekvent i sitt berättande. För det andra har Olnafors lyckats hitta en egen ton i Gyllenbergs sirliga, rätt konservativa språk och ordval, belamrade med gammeldags klichéer som säger mer om den gamle bankdirektörens personlighet än vad hans egen beskrivning av sig själv gör. För det tredje har Olnafors kunnat ge böckerna extra krydda genom att låta paret Brattenskiöld-Gyllenberg tampas inte enbart med polisen (i form av den slitne och suckande kommissarie Stadigh), utan också med sin landshövding (som kallas enbart landshövdingen). Denne potentat är oerhört fascinerad av amerikanska hjältar, såväl gamla revolvermän som hårdkokta privatdetektiver, och gör sina egna försök till utredningar.

Den senaste boken om Aroshamn är alltså Mord med sjöutsikt, i vilken en fifflande mäklare – med många dambekantskaper i vänsterfickan – skjuts vid en fastighetsvisning. Historien rullar på i rask takt, med insprängda sarkasmer och farsartade snapshots: Brattenskiöld renoverar en kulturminnemärkt herrgård med känsligheten hos en bulldozer, Gyllenberg blir modell vid en modevisning och hamnar i en raggarbil i Ullared, en hemvärnskår vägrar inse att den inte längre finns, och en gammal dam med hönseri tvingar på Brattenskiöld och resten av världen sina ägg. Allt detta medan Gyllenberg får ett helsicke hemma i lägenheten sedan hans egensinniga hushållerska börjat misstänka honom för att uppvakta en promiskuös dam och därför åker hem till sin syster.

Så även om Olnafors inte håller full Balderson-klass är han värd att uppmärksamma, av ovan nämnda skäl samt ytterligare ett: han har ingen annan avsikt med sina böcker än att underhålla. Han ger blanka den i politisk korrekthet, och undviker omsorgsfullt diskussioner om organiserad brottslighet, samhällsproblem, kvinnans situation i det moderna samhället, hbtq-debatten och politik. Han vill roa, han åstadkommer enkla men fungerande intriger och han skriver en om inte s.k. ”litterär” så i alla fall grammatiskt godkänd svenska.

Jag har – med undantag för cirka ett par dussin svårfunna podböcker – läst all svensk kriminallitteratur som hittills getts ut under 2000-talet. Mycket är bra. Åtskilligt är bättre än Olnafors böcker. Men när jag överdoserat på moderna svenska deckare hör dessa till dem jag tar mig an med glädje: inte för att de är stora, omvälvande läsupplevelser, utan för att de erbjuder en stunds lättfattlig, lättsam, kravfri och skamlös underhållning.

Björn Larssons senaste bok har undertiteln ”Ett slags kriminalroman”. Det är precis vad den är. Den skiljer sig markant från, och har samtidigt likheter med, författarens tidigare böcker. Björn Larsson är professor i franska vid Lunds universitet, internationellt uppmärksammad och i flera länder prisbelönad som författare sedan romanen Long John Silver, 1995, som följts av bland annat Det onda ögat, Den sanna berättelsen om Inga Andersson och novellsamlingen Filologens dröm.

Jag nämnde att Björn Larsson tilldelats en rad utländska litterära priser. Det är inte ointressant, för några av de mer kända svenska har han inte fått. Här har vi med andra ord en författare som tilldelats de franska Prix Médicis och de italienska Premio Boccaccio och Premio Elsa Morant, men som i sitt hemland mestadels får hyggliga men inte översvallande recensioner.

Är jag fullständigt fel ute om jag misstänker att det beror på att Björn Larsson är en författare som faktiskt är ganska osvensk. Han skriver därför att han vill, och han låter sig inspireras av den litteratur han roats, underhållits eller fängslats av. Long John Silver är en roman inspirerad av och intimt förbunden med Robert Louis Stevensons Skattkammarön; i novellsamlingen Filologens dröm är det återkommande temat att vi inte får låta det abstrakta, teoretiska eller visionära förblinda oss för de värden som finns i det nära, enkla och vardagliga; Den sanna berättelsen om Inga Andersson är en thriller, men framför allt en debattroman som vänder sig mot det övervaknings- och kontrollsamhälle som vi redan befinner oss mitt i, även om vi ju i Sverige inte vill låta som extremister och därför alltid skriver något i stil med ”som kan hota om vi fortsätter på den här vägen”. Problemet här är naturligtvis att en seriös och litterär svensk författare inte skriver pastischer på Skattkammarön, inte raljerar med den intellektuelles strävan att sätta abstraktioner före realiteter och inte har några större invändningar mot en ständigt växande offentlig kontrollapparatur. Inte heller kostar seriösa och litterära svenska författare på sig att skriva kriminalromaner.

Frågan blir förstås om Döda poeter skriver inte kriminalromaner verkligen är någon ”riktig” kriminalroman, vad nu det skulle vara. Den handlar om ett mord och en mordutredning. Den uppburne men av nästan ingen läste poeten Jan Y, som motvilligt gått med på att skriva en kriminalroman, hittas mördad på sin husbåt i Helsingborgs hamn. Brottet utreds av den förhoppningsfulle amatörpoeten och kriminalkommissarien Martin Barck, som flitigt ägnar sig åt förnumstiga inre monologer om poesi, deckare och mordutredningar. Det är knappast hans förtjänst att mördaren till sist ändå avslöjas i romanen.

Jag tycker nog att man kan acceptera boken som kriminalroman. Kanske inte som någon av de starkaste; den är ofta förströdd, intrigen har brister och Barck är knappast någon imponerande gåtlösare. Men i gengäld lyfter den här och där oväntat i sina många utblickar – en lång diskussion kring Harry Martinsons Aniara fascinerar och imponerar till exempel – och berättarrösten är behaglig, en smula humoristisk och mycket tilltalande.

Ändå är nog problemet med Döda poeter skriver inte kriminalromaner att den känns alltför lös i konturer och intentioner. Som metafiktion tycker jag ärligt talat inte att den fungerar. (Metalitteratur är litteratur som handlar om litteratur snarare än låtsas handla om verkligheten, om nu någon undrar.) Är man road kan man hitta otaliga mer eller mindre förklädda hänvisningar till andra romaner, författare och fiktioner, från huvudpersonen Martin Barck (se där, är inte Martin Birck huvudperson i en av våra mest kända bildningsromaner, medan Martin Beck är vår mest kände litteräre detektiv!) och till mångmiljonarvet efter den mördade Jan Y som går inte till den kvinna som i decennier stöttat honom och varit hans musa utan till den far som förskjutit honom och den yngre bror han haft bara sporadisk kontakt med (och var kan Björn Larsson ha fått den idén från). Men ”är man road” är det operativa begreppet här, för av de här associationerna görs egentligen ingenting särskilt. De är lustigheter, blinkningar åt läsaren och säkert roande för författaren, men jag kan inte finna att de egentligen fyller någon funktion vare sig i berättelsen eller för att ge romanen några extra dimensioner. Det gör knappt heller det faktum att en hel del poesi som tillskrivs Jan Y återges i boken, men att dikterna visar sig skrivna av den tidigare inte översatte franske poeten Yvon Le Men, som alltså nu introduceras på svenska i tolkning av Björn Larsson. Flera av dikterna är utmärkta.

Och frågan vad de har här att göra är naturligtvis irrelevant. Björn Larsson har roat sig med att skriva ett slags kriminalroman, givit sig själv fullständigt fria tyglar och inte brytt sig om att hålla fast vid kriminallitteraturens (och vad det beträffar merparten av all litteraturs) mest grundmurade konvention: den att texten ska utformas på ett sätt som gör att läsaren kan förväntas gå med på att låtsas att den skildrar någonting verkligt. I själva verket existerar naturligtvis inte någon roman som inte såväl författaren som läsaren mycket väl vet är en fantasiprodukt, inte någon verklighetsskildring, men det oskrivna avtalet mellan berättare och läsare anger att så länge författaren håller sig till vissa regler, så länge låtsas läsaren tro på texten. I Döda poeter skriver inte kriminalromaner finns inget sådant avtal och ingen möjlighet för läsaren att tro på det som berättas. I stället möter man en författare som leker sig fram, på vägen säger en hel del tänkvärt om poesins värde och betydelse, om de oskrivna lagar som ramar in det svenska litteraturlivet och kanske om den osäkra gränsen mellan hänförd beundran och vettlös fanatism. Men mycket lite om mordutredningar och inte heller särskilt mycket om förlagsvärldens hycklerier, även om de antydningar som finns har uppmärksammats av flera kritiker. Å andra sidan sägs väldigt sällan någonting alls om den saken i vare sig svensk litteratur eller svensk kulturdebatt, så att det ens antyds är kanske anmärkningsvärt.

Jag tycker bra om Björn Larssons roman. Den har humor, den är originell, den är med tanke på de ämnen som tas upp avväpnande chosefri och den är inte alls ospännande. Men något mästerverk är den knappast, vare sig som den kriminalroman den inte riktigt lyckas bli eller som den metafiktion den förstås är men inte bryr sig om att fylla med någon större substans. Å andra sidan ska man avgjort inte se ner på en välskriven, underhållande, ibland tänkvärd och ibland riktigt rolig roman. Men naturligtvis är det precis det vi ofta gör i Sverige, och kanske är det därför Björn Larsson får sina litterära belöningar utomlands.

Norstedts. 384 sid.

Få saker slår en fantastiskt bra läsupplevelse. Dessutom är det, i alla fall för mig, ganska så sällsynt att jag känner den där ”totala” upplevelsen nu för tiden. En riktigt god och effektivt berättad thriller kan förvisso hålla mig uppe sent om natten, rent av ända till morgonen (tänk till exempel Tre sekunder eller The Spy Who Came in from the Cold), men det är inte riktigt den typen av bok jag tänker på nu.

Vad jag menar med en fantastisk läsupplevelse är en sådan där man inte vill läsa allt i ett sträck, eftersom man är rädd att boken då ska ta slut för snabbt. Och när den ändå har gjort det (för det gör den ju tyvärr förr eller senare, vare sig man vill eller ej) så är man inte bara småsvettig och utpumpad, som efter en höghastighetsdeckare, utan kanske fundersam och rent av lite ledsen. Dels för att boken nu är utläst och dels för att innehållet var sorgligt och jobbigt – samtidigt som det var riktigt bra läsning. Precis så var det för mig när jag för ett par månader sedan läste Malla Nunns A Beautiful Place to Die.

Året är 1952 och platsen är Sydafrika. Intrigen är tämligen oblodig. Den är uppbyggd som en gammaldags pusseldeckare, men berättas med samma nerv som i en isande thriller. Kriminalinspektör Emmanuel Cooper får i uppgift att utreda mordet på Willem Pretorious, en afrikaan och tillika lokal polischef ute på den sydafrikanska velden.

Cooper hinner knappt inleda sin utredning förrän familjen Pretorious visar sina muskler. De vill vara kungar i sitt eget rike. Den mördade polischefens söner visar med all önskvärd tydlighet att varken vita engelsmän, mulatter eller de av apartheid så rasande nedtryckta svarta kan räkna med att få någon hjälp av dem. Till sin hjälp har inspektör Cooper en polisassistent som tillhör zulufolket, vilket ytterligare komplicerar utredningen.

I den här kitteln av kokande rashets måste Cooper alltså närma sig människor ur alla olika samhällsskikt och med alla olika nyanser av vit och brun hy utan att trampa på fel tår. Allt detta för att ta reda på vad som egentligen hände den stolte boerättlingen Willem Pretorious. För att göra ont värre visar säkerhetspolisen plötsligt intresse för mordet och bestämmer sig för att inleda en egen utredning. Och om Pretorious efterlevande är hårdföra och vill hålla på rasetiketten är det ingenting jämfört med männen från säkerhetspolisen.

Utan att vara överdrivet detaljrik lyckas Nunn måla en enormt intensiv bild av det lilla landsbygdssamhället ute på den sydafrikanska velden. Den heta solen, vägarna de vita får nyttja, kaffirstigarna som övriga får ta sig fram på efter bästa förmåga, de stora farmarna där boerättlingarna håller hov, de nedgångna husen och ruffiga skjul där de färgade bor, hatet, hoppet och uppgivenheten… Allt det stannade kvar hos mig när sista sidan var läst. Dessutom känner jag fortfarande, flera månader senare, att det här var en av de bästa böcker – oavsett genre – jag har läst på mycket, mycket länge. Känslan av att tid och rum försvinner när man läser en bok är fantastisk. Kanske finns det fler än jag som känner så efter att ha läst A Beautiful Place to Die?

Malla Nunn: A Beautiful Place to Die
Picador (original 2009, pocket 2010)

Följ med på en resa i tid och rum. Med hjälp av Colin Cotterills ”Trettiotre tänder” är det lätt att för några timmar förflyttas både till en annan världsdel och trettio år bakåt i tiden. Handlingen utspelar sig i Laos 1979, kommunisterna styr landet efter decennier av gerillakrig och vi får följa huvudkaraktären, rättsläkaren Siri Paiboum, genom personliga och yrkesmässiga med- och motgångar.

Cotterill har jämförts med McCall Smith och det går definitivt att hitta paralleller. Båda presenterar intriger som tuffar på i makligt tempo, olika småfall vävs ihop och det finns en befriande humor, som jag tycker är ännu tydligare hos Cotterill. Siri och hans umgänge är härligt politiskt inkorrekta när tillfälle bjuds och författaren beskriver flera dråpliga situationer. Till exempel när en kommunistledare skickas till en shamantät del av landet för att förmedla ett ultimatum till andarna från statsledningen. Det omöjliga uppdraget slutar med att maktpampen flyr för sitt liv medan shamanerna skrattar sig fördärvade, ett skratt man som läsare lätt instämmer i.

Det övernaturliga är ett relativt stort inslag i handlingen och ett tag var jag rädd att det skulle bli för mycket av den varan. Men Cotterill lyckas behålla en realistisk fot i marken trots att Siri härbärgerar en stark ande i sin kropp, att han tvingas tala med en arg kista och dessutom blidka ilskna dockandar.

Miljön är väl beskriven och tidsandan känns realistisk. Huvudkaraktärerna har en uppfriskande självdistans och de interagerar på ett underhållande sätt. De laotiska poliserna försöker göra sitt jobb tillsammans med Siri och hans assistent Dtui. Själva huvudintrigen är inte den mest intrikata eller fängslande, men den håller. Flera lik hittas och först tror Siri att de blivit bitna av en förrymd, möjligen deprimerad, björn. Betten visar sig dock komma från ett helt annat djur, men var gömmer det sig och hur kan ett så farligt rovdjur gå löst i staden? Under utredningen av detta fall kommer även andra sidospår in vilket gör läsningen intressant hela vägen. Titeln syftar dels på betten i huvudintrigen, dels på att just trettiotre tänder är symboliskt. Bland annat sägs Buddha ha haft detta antal tänder.

Detta är andra boken i serien om doktor Siri (den första heter ”Den motvillige kommunisten” och kom på svenska 2009). Redan i höst kommer den tredje boken om den här rättläkarbekantskapen och titeln, ”Discodans för de hädangångna”, lovar en ny läsupplevelse med humorinslag. Jag läser gärna den också.

Colin Cotterill: Trettiotre tänder (Thirty-Three Teeth)
Bra Böcker 2010
Översättning av Helena Prytz

En närmare 500 sidor tjock roman, som måste vara alla svenska konspirationsteoretikers våta dröm. Det finns knappt en omdiskuterad händelse här i landet under det senaste halvseklet som inte Jallai på något sätt lyckats krångla in i intrigen eller åtminstone nämner i marginalen: Estonias förlisning, Wennerström-affären, återfinnandet av DC3:an, Palme-mordet, ubåtsjakterna… Och vad han genomgående med emfas förfäktar är att i inget fall har sanningen i sin helhet avslöjats för allmänheten. Samt att Sverige egentligen styrs av mer eller mindre hemliga underrättelseorganisationer, och att socialdemokraterna och ryssarna ligger bakom det mesta av eländet. Det sistnämnda är en synpunkt som känns märkligt välbekant, och snarast kan betecknas som en tröttsam kliché.

Huvudpersonen i just det här fallet är Anton Molin (han påminner om Jallai själv med sin bakgrund som stridsflygare och expertdykare) som har förlorat sin familj i Estonia-katastrofen. Molin misstänker att det finns mer bakom denna än vad som är känt för allmänheten, och hoppar därför i protest av sitt arbete som säkerhetsagent. Istället kommer han en annan hemlighet på spåren: svenska marinen sänkte på 1980-talet en sovjetisk ubåt på svenskt vatten, någon som tystades ner med hjälp av köpta lobbyister och journalister.

Av detta hade det kunnat bli en riktigt hygglig action-thriller, men märkligt nog – med tanke på författarens bakgrund – är action-avsnitten få, korta och anmärkningsvärt lama. Istället ägnas sida upp och sida ner åt extremt långrandiga dialoger om olika statshemligheter och mörkläggningar. Om Jallai nöjt sig med en eller ett par sådana affärer hade det kunnat fungera, men i och med att han plockat med så många blir resultatet till slut skäligen osannolikt, rätt rörigt och framför allt på tok för lååångt.

Till detta kommer det faktum att Jallai må vara en duktig flygare och dykare, men en kompetent berättare är han inte. Språket är förvisso grammatiskt korrekt och har hyggligt flyt, men person- och miljöteckningarna är endimensionella, dialogen rapportmässig och inte ens då handlingen drar ihop sig vad det gäller action och spänning blir det någon action i texten. Som läsare kan man konstatera att Jallai borde satsa mer på en handfast händelseutveckling än på långa konspirationsresonemang: inte för att romanen hade blivit direkt bättre för den sakens skull, men man skulle i alla fall inte haft lika lätt att somna under läsningen.

Anders Jallai: Spionen på FRA
Lind & Co 2010. 486 sidor.

Kriminallitteratur handlar om brott, och brott skall vi ta på stort allvar – även om det givetvis och bevisligen går att skriva såväl lättsamma som underhållande deckare. Vi måste dock inse, att medan vi kan betrakta ”liket i biblioteket” som ett intresseväckande och underhållande problem för logiskt tänkande, så är den kriminella verklighet vi möter i nyhetsmedia allt utom roande – och för den delen inte heller logisk.

Dagens svenska kriminalförfattare vinnlägger sig om att beskriva en verklighet så som de uppfattar den, och det innebär per automatik att de skildrar på många sätt frånstötande realistiska situationer. Vad det gäller rent och skärt mänskligt elände är dock frågan om inte Carin Gerhardsen sätter ett slags inofficiellt rekord i genren med den tredje boken i hennes ”Hammarbyserien”.

Två små barn mördas tillsammans med sin mor. Tre andra barn omkommer vid olyckshändelser. Två personer (tre om man räknar med brottslingen) har grava mentala störningar. En kvinna är döende i KOL, en man dör vid en brand. En annan man utsätts för en långvarig misshandel, som snarast kan liknas vid tortyr. Och då har vi ändå inte nämnt vad några av de stackars medlemmarna i Gerdhardsens poliskollektiv på olika sätt råkat och råkar ut för. Den som vill kalla kriminalromaner för ”underhållningslitteratur” får ett och annat att fundera över här.

Det händer alltså mycket i historien – rent berättartekniskt är det helt enkelt åt helsicke för mycket. Gerhardsen har grava problem med fokuseringen på enskilda händelser och personer, som flyter förbi i ytliga och ointressanta beskrivningar, men som skulle kunna vidareutvecklas avsevärt. Och det är synd, för hon har ett bra tema för den egentliga intrigen: hur känslor av främst skuld men även hat kan förgifta en människas sinne, och få vittgående konsekvenser under många år. Men ett par fina uppslag hanteras med allt utom den känslighet (och rutin) de kräver, vare sig vad det gäller språk eller personteckning. Gerhardsen försöker, men räcker inte till: mycket beroende just på att hon som nämnts lägger in för mycket i historien. För att kunna länka samman de olika delarna tvingas hon ta till ett antal märkliga tillfälligheter, som till slut blir så många att de gemensamt kliver över alla rimlighetens gränser med bred marginal.

Det har sagts att den tredje boken kan vara avgörande för en författares framgång eller misslyckande. I så fall ligger Gerhardsen illa till, för hon har härmed skrivit sitt hittills svagaste verk. Det finns som sagt intressanta uppslag, men medan förra årets ”Mamma, pappa, barn” onekligen var ett steg framåt jämfört med debuten ”Pepparkakshuset” (2008) är ”Vyssan lull” två steg bakåt.

Carin Gerhardsen: Vyssan lull
Ordfront 2010

Det är inte första gången Maria Küchen nosar på deckargenren. Redan i Lycklig hora (2000) testade hon både sina egna och vissa av genrens gränser, och därefter har hon med jämna mellanrum tittat in i deckarrummet igen. Gamarna, som kom ut i original förra året och nu finns i pocket, är en typisk Küchenbok. Vardagliga händelser i en tydlig, verklighetsförankrad miljö tecknas med ett poetiskt och filosofiskt språk, och på något outgrundligt sätt lyckas författaren få oss att känna att det är den mest naturliga sak i världen. Aldrig att det skaver mellan språk och innehåll i hennes litterära värld. Det är skickligt gjort, men ställer också höga koncentrationskrav på läsaren.

Själva kriminalintrigen kretsar kring en omvandling av en hyresgästförening samt ett försvunnet manus. Samhällskritiken är frän och ibland nästan för ironisk, men hela tiden underhållande. Kanske har Küchen medvetet gjort inte bara bifigurer utan även huvudpersonen, den firade bästsäljarförfattaren Sanna Wrede, till en ytlig person. Här sviktar romanen lite. Kniven i läsarhjärtat hade lätt kunnat vridas ett varv till om Sanna haft mer nerv och känslomässig närvaro i berättelsen.

Som deckare betraktat är Gamarna kanske inte fulländad, men i både inledningen och under det dramatiska slutcrescendot visar Küchen att hon inte bara leker med genren när hon skriver. Hon behärskar även snygga överraskningstekniker och diverse andra i deckarsammanhang nödvändiga knep. Dessutom verkar hon mena allvar med dem. Det är kanske det bästa av allt.

Maria Küchen: Gamarna
Ordfront Pocket 2010 (original 2009)

IN MEMORIAM

Bibliotekarien, deckarförfattaren och mångårige Juryrecensenten Thomas Brylla (f. 1944) avled efter en tids sjukdom i hemstaden Uppsala natten till den 22 november. Han skrev sammanlagt sex kriminalromaner, fem av dem med advokaten Peter Bromander som centralfugur: den första var Befriande mord (1997). Han skrev även ett par korta LL-deckare samt flera ungdomsdeckare. Charmfull och läsvärd är även faktaboken Mord i den eviga ungdomens stad: om kriminalromaner i Uppsalamiljö (2006).

Ett av thriller-världens stora namn har lämnat oss för gott: den 21 oktober avled Lionel Davidson (f. 1922) av lungcancer i sitt hem i London. På sin meritlista hade han bl.a. tre Gold Daggers och en Cartier Diamond Dagger, utdelade av Crime Writers Association. Han debuterade med The Night of Wenceslas (1960; på sv: Nätter i Prag 1960), och flera av hans böcker har översatts till svenska, bl.a. The Rose of Tibet (1962; på sv: Rosen från Tibet 1964), The Sun Chemist (1976; på sv: Solkemisten 1978) och The Chelsea Murders (1978; även som Murder Games 1978; på sv: Morden i Chelsea 1980). Han skrev även barn- och ungdomsböcker under såväl eget namn som pseudonymen David Line: på svenska finns Under Plum Lake (1980; på sv: Under Plommonsjön 1982), utgiven i hans eget namn.

En annan välkänd engelsk författare som lämnat sin skrivmaskin för gott i mogen ålder är James Pattinson (f. 1915). Han avled den 18 oktober i sitt hem i England efter en tids sjukdom. Pattinson skrev fler än hundra romaner, främst thrillers och sjöäventyr, men även bl.a. science fiction. Han debuterade med Soldier, Sail North (1954), och fick sitt genombrott med sin tredje roman, Last in Convoy (1958). Hans sista verk, The Unknown, kom så sent som förra året. Sju av hans romaner finns översatta till svenska, däribland Away with Murder (1972; på sv: Uppdrag i Amsterdam 1973), Blind Date (1978; på sv: Genom järnridån 1981) och Red Exit (1979; på sv: Välkommen att dö 1980).

SMÅ BROTT

Deckarantologier kommer sällan på svenska, varför det är värt att nämna att Semic kommit med en ny sådan i sin ”Jul-serie” – Mord under julgranen. Redaktörer är Andreas Nyberg & Johanna Strömqvist, som ställt samma noveller av Åke Edwardson, Inger Frimansson, Håkan Nesser, Katarina Mazetti, Arne Dahl, John Ajvide Lindqvist, Johanna Nilsson, Torbjörn Flygt, Maria Ernestam och Henning Mankell. Novellerna av Nesser, Lindqvist och Mankell har tidigare varit publicerade, de övriga är såvitt jag kan finna nyskrivna.

FLER SMÅ BROTT

Och så kom den då, den sista novellsamlingen av Michael Gilbert. The Murder of Diane Devon and Other Mysteries (Robert Hale) innehåller de sista nio fristående novellerna av Gilbert, plus två hittills opublicerade noveller, två deckargåtor, två pjäsmanus (båda med Calder & Behrens) samt en ”kriminell” dikt. Lysande läsning, givetvis.

SPÖKLIKT BROTTSLIGT

Gränsen mellan skräck- och kriminallitteratur har alltid varit svår att dra, och under de senaste åren har flera svenska deckarförfattare bl.a. låtit mordoffren själva komma till tals i sina böcker – efter respektive mord: se t.ex. Elisabeth Gilek, Mons Kallentoft och Åsa Larsson. Andra har använt skrock och folktro i böckerna (t.ex. Johan Theorin), medan Andreas Roman och Åsa Schwarz friskt har blandat inslag från båda genrerna. Någon har sagt att det här skulle vara något särskilt för just svensk kriminallitteratur, men granskar man vad som publiceras på engelska finner man snabbt att påståendet är fel. Några exempel: Amerikanskan Shirley Damsgaard har skrivit flera böcker, bl.a. Witch Hunt, The Trouble with Witches och Witch Way to Murder, om småstadsbibliotekarien Ophelia Jensen, som motvilligt tvingas erkänna att hon har magiska krafter – hon är en häxa, helt enkelt. Det är också hennes mormor Abby, som hjälper Ophelia då denna med hjälp av magi löser mordgåtor. Damsgaards landsmaninna Carolyn Hart har hittills skrivit två böcker, Ghost at Work och Merry, Merry Ghost, om Bailey Ruth Raeborn, ”member of Heaven’s Department of Good Intentions”. Den avlidna Bailey Ruth tvingas att då och då återvända till jorden i form av ett spöke för att lösa knepiga mordfall. Charles Unwin är däremot en helt vanlig liten man, kontorist och arkivarie på en detektivbyrå. När hela den övriga två man starka personalen spårlöst försvinner måste dock Unwin – beväpnad med ett paraply och en handbok om detektivarbete – själv lösa fallet med ett antal mord som begåtts med hjälp av drömmar. Om detta går att läsa i The Manual of Detection av Jedediah Berry. Detta är bara några få exempel. Ockultismen sprider sig – icke enbart i Sverige.

EN COME BACK

Minnesgoda äldre deckarläsare minns säkert Sexton Blake, en mästerdetektiv som hade kontor på Baker Street(!), och som var huvudperson i en lång rad engelska pulp-magasin under början och mitten av förra århundradet. Han lanserades också i Sverige, i olika kioskhäften, men sedan 1965 har inga historier översatts. I England är han dock fortfarande ihågkommen, och så sent som i september kom samlingsvolymen Sexton Blake: Detective, redigerad av George Mann, som innehåller ett antal av de mest kända historierna. Blake är tillsammans med amerikanen Nick Carter och norrmannen Knut Gribb historiens flitigaste litterära detektiv vad antalet fall beträffar. Ja, med undantag för Sherlock Holmes i hans olika skepnader, givetvis.

NÅGOT ATT LÄRA AV

Det är dåligt med nya referensböcker om kriminallitteratur på svenska. Men det kommer en mer än vad jag nämnde i det förra nyhetsbrevet: innan jul publicerar BTJ Förlag Ny noir. Tretton hårdkokta deckarförfattare, upplagd på samma sätt som de övriga böckerna i förlagets ”Tretton”-serie. Redaktör är Bengt Eriksson, och de medverkande skribenterna är John-Henri Holmberg, Maria Neij, Bengt Eriksson, Emma Tornborg, Marie Carlsson, Erik Ohlsson, Kristian Lundberg, Mikael Widell, Katarina Rundgren, Joel Eriksson, Magnus Eriksson, Martin Jönsson och Lars Jonsson. De författare som granskas är Megan Abbott, Mark Billingham, James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Vicki Hendricks, Simon Kernick, Dennis Lehane, Kristian Lundberg (som faktiskt alltså både skriver och blir omskriven), Carol O’Connell, Sara Paretsky, George Pelecanos och Daniel Woodrell. Allt enligt förlaget.

MER ATT LÄRA AV – PÅ ENGELSKA

I engelskspråkiga länder ser det – av förklarliga skäl – annorlunda ut. Några exempel: I januari skall Craig Cabells bok Ian Rankin & Inspector Rebus (Blake Publishing) komma. Den handlar alltså lika mycket om upphovsmannen som om hans skapelse, och bygger enligt förlagsreklamen bl.a. på omfattande intervjuer med Rankin. Joan Schenkars The Talented Miss Highsmith (St. Martin’s Press) har annonserats för utgivning i december. Den talangfulla damen är givetvis Patricia Highsmith, och Schenker har grävt fram en hel del nytt om allt från Highsmiths bisexuella kärleksliv till hennes arbete som författare av manus till tecknade serier. Åtminstone enligt förlagsreklamen … Kommissarie Morse må ha gjort sitt på bokmarknaden, men det hindrar inte att intresset för honom ännu lever och är stort. I juni kom Antony Richards & Philip Attwells The Oxford of Inspector Morse (Irregular Special Press) i vad som uppges vara dess tionde upplaga. Den ges ut i samarbete med The Inspector Morse Society, men handlar alltså mer om Oxford än om figuren Morse. Däremot tar den inte upp enbart böckerna, utan även tv-serierna: och den här upplagan är kompletterad med uppgifter om tv-serien om Lewis. En liknande bok är Inspector Morse on Location (Irregular Special Press) av Antony Richards ensam, dock även den skriven i samarbete med The Inspector Morse Society. Den koncentrerar sig på tv-serierna, och skildrar inspelningarna av dem samt inspelningsplatserna. Också här får serien om Lewis ett eget avsnitt. Mer deckargeografi: Sabine Schreiner & Joan Street har i Midsomer Murders on Location (Irregular Special Press) besökt de platser där tv-serien ”Midsomer” spelats in. Det rör sig faktiskt om fyra olika områden i Berkshire, Buckinghamshire, Hertfordshire och Oxfordshire. Boken är gjord i samarbete med Midsomer Murders Society (det verkar baske mig finnas ett sällskap för varenda populär deckarserie i England!). Observera att samtliga titlar från Irregular Special Press förefaller ha ett rätt litet sidantal. Skildringen av geografiska platser där böckerna utspelar sig är också innehållet i Tony Hillerman’s Landscape (HarperCollins US) av Anne Hillerman (torde vara en av hans döttrar). Boken bygger i huvudsak på foton, och har ett förord av Tony Hillerman själv. P. D. James har samlat sina tankar om kriminallitteratur i Talking About Detective Fiction (Bodleian Library), som sträcker sig från Sherlock Holmes till våra dagar, samt även inkluderar en del funderingar om framtiden. Fransk kriminallitteratur från mitten av 1800-talet till våra dagar ägnas en hel bok av Claire Gorrara: French Crime Fiction (Uni of Wales Press), som också den kom i somras. Författaren diskuterar det speciella med franskspråkiga deckare genom att granska böckerna av en del internationellt kända författare, däribland Georges Simenon och Léo Malet. Men smakar det så kostar det: närmare bestämt 75 pund hos nätbutiken Murder One i London. Noir-litteraturen fortsätter också den fascinera. Två böcker kom i höstas: The Noir Thriller (Palgrave Macmillan) av Lee Horsley samt French and American Noir: Dark Crossings (Palgrave Macmillan) av Alistair Rolls & Deborah Walker. Handlar inte enbart om kriminallitteratur, men denna uppges ha fått stort utrymme i båda böckerna.

MER ATT LÄRA AV – OM OHEMLIGA CHRISTIE

Och så kan vi konstatera att Christies hemliga anteckningar inte är hemliga längre: nyligen publicerades Agatha Christie’s Secret Notebooks. Fifty Years of Mysteries in the Making (HarperCollins) av John Curran. Ett måste för Christie-vännerna, givetvis – inte enbart för de två hittills opublicerade Poirot-novellerna som jag skrivit om i ett tidigare nyhetsbrev, utan även för en mängd nya fakta om Christie och hennes sätt att arbeta. I ärlighetens namn skall dock sägas att den som händelsevis inte är så intresserad av Dame Agatha och hennes verk lär finna boken skäligen meningslös: det är mycket kuriosa och smådetaljer, foton av näst intill oläsliga anteckningar (förklaringar finns dock) och knappologiska fakta. Men visst är det rasande intressant att se hur Christie av lösa idéer fogade samman sina historier, och dessutom hur hon prövade med flera olika alternativa karaktärer, mordsätt, brottsplatser – och inte minst upplösningar. Curran har också lyckats räta ut en hel del frågetecken. Det gäller bl.a. publiceringen av hennes första roman, The Mysterious Affair at Styles. Det står nu helt klart att boken faktiskt publicerades i USA redan 1920. Inte förrän 1921 kom den i bokform i England, trots att den trycktes där 1920. Och i Sverige kom den – som vi kunde avslöja i Jury nr 4/2004 – redan 1922 i form av en urklippsföljetong i DN med titeln ”Det mystiska dådet på Styles”. Vilket innebär att Anders Hammarqvist och jag har lite att rätta till i vår Christie-bibliografi i Sorterade mord. Jury-bibliografier från B till T (2001). Ack ja …

… OCH SÅ SHERLOCK HOLMES

Att samla på Sherlock holmes kräver en välfylld plånbok – och då talar jag inte om kostnaden för sökta förstaupplagor, utan om allt det nya som publiceras. Det verkar inte finnas några begränsningar för intresset. Inte bara trycks Doyles originalhistorier upp i ständigt nya upplagor, dessutom publiceras som bekant mängder av pastischer, parodier, referensböcker etc. Bara en liten titt på vad som kommit under de senaste månaderna: The Case Notes of Sherlock Holmes (Carlton Books) av Guy Adams förefaller vara något i stil med en s.k. dossierdeckare. Det handlar om de anteckningar som Watson gjorde, och ”they take the form of a scrapbook containg letters, sketches, newspaper articles and other items. All of the items are reproduced as genuine historical artifacts, with tears, stains, folds and handwritten annotations by Watson”. Minns ni fransmannen Pierre Bayard som ”bevisade” att Poirot hade fel när han löste mordet på Roger Ackroyd (i Hur gåtan löstes/Dolken från Tunis)? Hans resonemang publicerades i bokform i Qui a tué Roger Ackroyd? (1998; på sv: Vem dödade Roger Ackroyd? 2001). Nu har Bayard gjort om samma sak med The Hound of the Baskervilles, och boken heter följdriktigt på engelska Sherlock Holmes was Wrong (Bloomsbury). Jag är inte säker på den franska originaltiteln, men det bör rimligen vara den utgåva som har titeln L’affaire du chien des Baskerville (2007). För den som nyligen börjat intressera sig för Holmes-sagan kommer snart två nya guideböcker som Sherlock Holmes for Dummies (Wiley) av David A. Crowder och The Sherlock Holmes Companion: An Elementary Guide (Aurum Press) av Daniel Smith. Och så har vi givetvis Doyles egna historier, inte minst novellerna. Dessa finns ännu en gång samlade i en ny upplaga av The Complete Illustrated Sherlock Holmes (CRW Publishing), som innehåller historierna från Strand Magazine med originalillustrationerna i en ”handsome edition, quarter bound in real cloth, with head and tail bands, a ribbon marker, gilt top edge and illustrated cover boards” för det överkomliga priset 19.99 pund hos Murder One.