Deckarbiten

av John-Henri Holmberg © 2010

Björn Larssons senaste bok har undertiteln ”Ett slags kriminalroman”. Det är precis vad den är. Den skiljer sig markant från, och har samtidigt likheter med, författarens tidigare böcker. Björn Larsson är professor i franska vid Lunds universitet, internationellt uppmärksammad och i flera länder prisbelönad som författare sedan romanen Long John Silver, 1995, som följts av bland annat Det onda ögat, Den sanna berättelsen om Inga Andersson och novellsamlingen Filologens dröm.

Jag nämnde att Björn Larsson tilldelats en rad utländska litterära priser. Det är inte ointressant, för några av de mer kända svenska har han inte fått. Här har vi med andra ord en författare som tilldelats de franska Prix Médicis och de italienska Premio Boccaccio och Premio Elsa Morant, men som i sitt hemland mestadels får hyggliga men inte översvallande recensioner.

Är jag fullständigt fel ute om jag misstänker att det beror på att Björn Larsson är en författare som faktiskt är ganska osvensk. Han skriver därför att han vill, och han låter sig inspireras av den litteratur han roats, underhållits eller fängslats av. Long John Silver är en roman inspirerad av och intimt förbunden med Robert Louis Stevensons Skattkammarön; i novellsamlingen Filologens dröm är det återkommande temat att vi inte får låta det abstrakta, teoretiska eller visionära förblinda oss för de värden som finns i det nära, enkla och vardagliga; Den sanna berättelsen om Inga Andersson är en thriller, men framför allt en debattroman som vänder sig mot det övervaknings- och kontrollsamhälle som vi redan befinner oss mitt i, även om vi ju i Sverige inte vill låta som extremister och därför alltid skriver något i stil med ”som kan hota om vi fortsätter på den här vägen”. Problemet här är naturligtvis att en seriös och litterär svensk författare inte skriver pastischer på Skattkammarön, inte raljerar med den intellektuelles strävan att sätta abstraktioner före realiteter och inte har några större invändningar mot en ständigt växande offentlig kontrollapparatur. Inte heller kostar seriösa och litterära svenska författare på sig att skriva kriminalromaner.

Frågan blir förstås om Döda poeter skriver inte kriminalromaner verkligen är någon ”riktig” kriminalroman, vad nu det skulle vara. Den handlar om ett mord och en mordutredning. Den uppburne men av nästan ingen läste poeten Jan Y, som motvilligt gått med på att skriva en kriminalroman, hittas mördad på sin husbåt i Helsingborgs hamn. Brottet utreds av den förhoppningsfulle amatörpoeten och kriminalkommissarien Martin Barck, som flitigt ägnar sig åt förnumstiga inre monologer om poesi, deckare och mordutredningar. Det är knappast hans förtjänst att mördaren till sist ändå avslöjas i romanen.

Jag tycker nog att man kan acceptera boken som kriminalroman. Kanske inte som någon av de starkaste; den är ofta förströdd, intrigen har brister och Barck är knappast någon imponerande gåtlösare. Men i gengäld lyfter den här och där oväntat i sina många utblickar – en lång diskussion kring Harry Martinsons Aniara fascinerar och imponerar till exempel – och berättarrösten är behaglig, en smula humoristisk och mycket tilltalande.

Ändå är nog problemet med Döda poeter skriver inte kriminalromaner att den känns alltför lös i konturer och intentioner. Som metafiktion tycker jag ärligt talat inte att den fungerar. (Metalitteratur är litteratur som handlar om litteratur snarare än låtsas handla om verkligheten, om nu någon undrar.) Är man road kan man hitta otaliga mer eller mindre förklädda hänvisningar till andra romaner, författare och fiktioner, från huvudpersonen Martin Barck (se där, är inte Martin Birck huvudperson i en av våra mest kända bildningsromaner, medan Martin Beck är vår mest kände litteräre detektiv!) och till mångmiljonarvet efter den mördade Jan Y som går inte till den kvinna som i decennier stöttat honom och varit hans musa utan till den far som förskjutit honom och den yngre bror han haft bara sporadisk kontakt med (och var kan Björn Larsson ha fått den idén från). Men ”är man road” är det operativa begreppet här, för av de här associationerna görs egentligen ingenting särskilt. De är lustigheter, blinkningar åt läsaren och säkert roande för författaren, men jag kan inte finna att de egentligen fyller någon funktion vare sig i berättelsen eller för att ge romanen några extra dimensioner. Det gör knappt heller det faktum att en hel del poesi som tillskrivs Jan Y återges i boken, men att dikterna visar sig skrivna av den tidigare inte översatte franske poeten Yvon Le Men, som alltså nu introduceras på svenska i tolkning av Björn Larsson. Flera av dikterna är utmärkta.

Och frågan vad de har här att göra är naturligtvis irrelevant. Björn Larsson har roat sig med att skriva ett slags kriminalroman, givit sig själv fullständigt fria tyglar och inte brytt sig om att hålla fast vid kriminallitteraturens (och vad det beträffar merparten av all litteraturs) mest grundmurade konvention: den att texten ska utformas på ett sätt som gör att läsaren kan förväntas gå med på att låtsas att den skildrar någonting verkligt. I själva verket existerar naturligtvis inte någon roman som inte såväl författaren som läsaren mycket väl vet är en fantasiprodukt, inte någon verklighetsskildring, men det oskrivna avtalet mellan berättare och läsare anger att så länge författaren håller sig till vissa regler, så länge låtsas läsaren tro på texten. I Döda poeter skriver inte kriminalromaner finns inget sådant avtal och ingen möjlighet för läsaren att tro på det som berättas. I stället möter man en författare som leker sig fram, på vägen säger en hel del tänkvärt om poesins värde och betydelse, om de oskrivna lagar som ramar in det svenska litteraturlivet och kanske om den osäkra gränsen mellan hänförd beundran och vettlös fanatism. Men mycket lite om mordutredningar och inte heller särskilt mycket om förlagsvärldens hycklerier, även om de antydningar som finns har uppmärksammats av flera kritiker. Å andra sidan sägs väldigt sällan någonting alls om den saken i vare sig svensk litteratur eller svensk kulturdebatt, så att det ens antyds är kanske anmärkningsvärt.

Jag tycker bra om Björn Larssons roman. Den har humor, den är originell, den är med tanke på de ämnen som tas upp avväpnande chosefri och den är inte alls ospännande. Men något mästerverk är den knappast, vare sig som den kriminalroman den inte riktigt lyckas bli eller som den metafiktion den förstås är men inte bryr sig om att fylla med någon större substans. Å andra sidan ska man avgjort inte se ner på en välskriven, underhållande, ibland tänkvärd och ibland riktigt rolig roman. Men naturligtvis är det precis det vi ofta gör i Sverige, och kanske är det därför Björn Larsson får sina litterära belöningar utomlands.

Norstedts. 384 sid.

av John-Henri Holmberg © 2009

Hjalmar Söderberg kallade sin roman Doktor Glas för ”en tankebok om mordets teori”. Men den karaktäristiken förkastar Kerstin Ekman, både uttryckligen i bland annat en intervju i Sydsvenskan den 29 augusti och med sin nya roman, som hon kategoriserar som en ”kontraimitation” – ett svar på Doktor Glas som tar avstamp i Söderbergs roman men vill visa att samma synsätt som leder läkaren Tyko Gabriel Glas till vad han betraktar som ett rättfärdigt mord mycket väl kan leda till uppenbart orättfärdigt dödande.

Här finns trots allt rum för en undran. Kerstin Ekman noterar att Doktor Glas tvärt emot att vara en tankebok är en ”känslobok”. Redan på den första sidan i dagboksromanen, föregivet skriven innan Glas får höra talas om prästen Gregorius brutalitet mot sin hustru, uttrycker Glas sin avsky mot honom.

Men vad menade Söderberg med ”tankebok om mordets teori”?

Han kallade själv Tyko Glas för ”en steril natur”. Glas konstaterar i romanens slut att honom ”gick livet förbi”; i dess början skriver han i sin dagbok: ”Ställning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer lastat med en handling. En verklig handling.”

Som jag läst Doktor Glas är den faktiskt en tankebok om mordets teori – den visar fram de omständigheter och de resonemang och rationaliseringar som leder en enligt sin egen uppfattning rättskaffens och intelligent människa till slutsatsen att han har rätten att mörda. Men bara, vilket han aldrig själv medger, i affekt; Glas vägrar att utföra några aborter och dömer självrättfärdigt de kvinnor som vädjar till honom till de liv de ”förtjänar”. Doktor Revinge i Mordets praktik förstår inte den skiljelinje Glas drar mellan att hjälpa utomäktenskapligt gravida och att hjälpa Helga genom att mörda Gregorius; själv både utför han en abort och konstaterar att ”Glas inte är någon läkare. Han är sin författares fantasi om en läkare.”

Självfallet har Kerstin Ekman rätt i att Doktor Glas handlar om känslor. Den handlar om en man som vid 33 för första gången sedan studentåren blivit förälskad. Glas förälskelse i Gregorius fru Helga är också den uppenbar redan i den första dagboksanteckningen, och det rimliga är att uppfatta den som skälet till hans avsky för Gregorius. Samtidigt är Glas också en intelligent man, väl medveten om att Helga i sin tur är förälskad i en annan och att hans känslor följaktligen är obesvarade. Ändå tvingar känslorna honom att agera, samtidigt som hans intellekt inte tillåter honom att göra det enbart på grund av en hopplös känsla. Och följaktligen växer hans dagbok till just ”en tankebok om mordets teori” – men tankarna är Glas, och Glas teorier är en konstruktion, en rationalisering som syftar till att ge honom ett alibi för att agera i enlighet med sina känslor. Med andra ord uppfattar jag Doktor Glas som ett porträtt av ett självbedrägeri.

Också Mordets praktik är en dagboksroman skriven av en läkare. Men Kerstin Ekmans huvudperson Pontus Revinge är inte som Tyko Glas välbärgad. Tvärtom kommer han från en familj drabbad av konkurs, hans för är död och han lever under knappa omständigheter eftersom hans inkomster går till att betala av moderns skulder; hans praktik består till största delen av att ”besiktiga fallna kvinnor”, det vill säga undersöka och behandla prostituerade. Han skriver sin dagbok mellan 1906 och 1919, men händelseförloppet i den börjar i november 1901 då han träffar Hjalmar Söderberg, som frågar honom hur man som läkare utan att bli avslöjad kan mörda en patient.

Revinge rekommenderar kaliumcyanid, och finner så småningom att hans råd anammats när Doktor Glas publiceras 1905. Men de giftkapslar han tillverkat och visat Söderberg har han kvar, och gradvis kommer de också till användning – om än aldrig riktigt med det resultat Revinge hoppats på.

Parallellt för också Ekman en fascinerande diskussion med Söderberg om hur fiktiva gestalter får utnyttjas. Där den tidigare pastisch som skrivits på Doktor Glas, Bengt Ohlssons Gregorius, 2004, använder Söderbergs fiktiva gestalter men utan att lyckas återge hans språk, gör Mordets praktik tvärtom. Pontus Revinge är mycket medveten om att gestalterna i Doktor Glas är fiktiva, och i romanens slutsekvens anklagar han till och med Söderberg för att ha missbrukat Tyko Glas genom att låta honom återkomma i en scen i boken Jahves eld, där Revinge menar att Glas trivialiseras, blir ”en bracka bland brackor”. Jag har svårt att uppfatta den kritiken som annat än generell. En litterär gestalt ägs gemensamt av sin författare och sina läsare, anser Revinge, och det är förpliktande också för författaren, som inte får lov att sabotera sina gestalter sedan de väl presenterats för läsarna.

Alltså är det inte vad som händer doktor Glas under åren efter originalromanen som Kerstin Ekamn skriver, utan vad som händer en annan människa som identifierar sig med och imponeras av den fiktiga gestalten Glas. Det är genom porträttet av denna tänkte läsare, Revinge, som Kerstin Ekman både går i närkamp med Doktor Glas och för sin dialog med Söderbergs roman. Tyko Glas ägnar sin dagbok åt att rationalisera sina handlingar, intellektualisera dem; Pontus Revinge är på ett helt annat sätt styrd och påverkad av sina känslor. Hos honom lockar makten över andras liv och död fram både en vild fruktan och den maktberusning som bara går att ana hos Glas. Revinges självbedrägeri är inte mindre än Glas, men påverkar honom på ett annat vis och tvingar in honom i världen omkring honom på ett sätt Glas inte förmår acceptera. Dialogen mellan Ekman och Söderberg och deras böcker fascinerar och leder vidare i tankarna: vad Kerstin Ekman säger med sin roman är kanske på ett sätt något självklart – att den som tar sig rätten att döda inte kan gå oförändrad ur dådet – men samtidigt en kontrapunkt till Doktor Glas som tvingar till ställningstaganden och självrannsakan.

Med det är också sagt att Mordets praktik är en mästerlig roman. Språkligt är den en suverän stilövning; en pastisch på Hjalmar Söderbergs (och dagboksskrivaren Glas) som lyckas bländande väl. Miljöerna, gestalterna och händelseförloppen tecknas fåordigt, ibland nästan skissartat, men får liv och doft. Hjalmar Söderberg var en av vårt språks största författare, men i den här boken får förunderligt nog Doktor Glas en fullvärdig pendang.

Mordets praktik av Kerstin Ekman
Bonniers. 208 sid. Utgivningsdatum: 4 september 2009.