Deckarbiten

av Bertil Falk © 2009

”Den fina detektivberättelsen – och detta må upprepas – består inte av ’en’ ledtråd. Det handlar om en stege av ledtrådar, ett mönster av bevis, som sammanvävs med sådan skicklighet att till och med den erfarne läsaren blir vilseförd – tills han plötsligt i ljuset av det överraskande slutet, ser hela strukturen.”

Så skrev John Dickson Carr i sin långessä Spelets regler (originalets titel The Grandest Game in the World) och han skrev som han lärde och beskrevs av Agatha Christie som ”vilseledarnas kung”. Med åren har de omöjliga morden i slutna rum och förövare som tycks gå upp i rök fått ge vika för andra deckarformer. Edward D. Hoch var fram till sin död i januari 2008 i stort sett den ende som systematiskt uppfann nya varianter på dessa teman.

Det är sant att ju fler sådana historier som skrevs, desto svårare har det blivit att komma på nya varianter, men att det långt ifrån är helt kört visar The Mysteries of Reverend Dean (Lighthouse Publishing, Savage, Minnesota, USA 2008) av Hal White.

Samlingen innehåller sex noveller där den pensionerade pastorn löser tilltrasslade och omöjliga mordproblem, som alla kännetecknas av just det som John Dickson Carr hävdade, nämligen en härva av ledtrådar som när de nystas upp avslöjar var, när, hur, varför och vem, de fem frågeställningarna som i varierande grad är aktuella i ett kriminalfall. Men i genren omöjliga brott är det hur som framför allt gäller. Motivet hamnar gärna i bakgrunden.

Som problemlösare är pastor Thaddeus Dean en kyrkans man som sina föregångare G. K. Chestertons Fader Brown och Edward D. Hochs 2000 år gamla koptiska präst Simon Ark. Dean är vidare en känslosam änkling, som sörjer sin hustru, och som lever med sin stora St. Bernhardshund. Han har en briljant förmåga att detektera och deducera fakta och lägga samman dem till ett mönster, precis som Carr kräver i ovanstående citat.

I novellen ”Murder at an Island Mansion” ställs han inför tre mord, där ett offer ligger på en sandstrand, ett annat ligger omgiven av ett nymålat område och en tredje finns mitt på en gyttjig strandkant. I alla tre fallen saknas fotavtryck till de mördade.

Den novell som imponerar mest är ”Murder from the Fourth Floor” där Hal White excellerar i knepig konstruktion och upplösning av det omöjliga brottet, som består i att en skytt från ett fönster på fjärde våningen inte finns i det rum varifrån skottet avlossats.

Hal Whites bok kom ut förra året på ett kristet bokförlag. Pastor Dean ”predikar” lite grann, men inte så att det stör utan faller in i handlingen som en naturlig funktion av hans tro.

Hal White för alltså facklan vidare i de omöjliga brottens stafett och novellerna är säkert välkomna för genrens anhängare. Jag hade stort nöje av dem och läste boken inte i ett sträck, men i alla fall i två sträck.

av Bertil Falk © 2009

Deckare och krimberättelser har förekommit i många olika former. I dag huvudsakligen i form av romaner och TV-teater, men en gång i tiden var också filmen, novellen och radion bärare av mycken deckarspänning. Under 1930- och 1940-talen kunde radiolyssnare i USA glädja sig åt så gott som dagliga radioteaterdeckare.

Även BBC i England hade en hel del av samma slag, däribland texter av Francis Durbridge, som mellan 1938 och 1968 skrev inte färre än 26 Paul Temple manuskript som serialiserades av BBC. Flera av dessa översattes till svenska och gick som radioteater. I Sverige skrev Folke ”Kullamannen” Mellvig om Hillmans detektivbyrå, som både förekom i bokform och som film samt som radioteater.

Annars har svensk radioteater mest handlat om finkulturella, socialrealistiska eller politrukartade föreställningar. Av någon anledning anses det svårt att läsa teater- och filmmanus. Själv har jag inga problem på den punkten. 1994 gav förlaget Crippen & Landru i Norfolk, Virginia, USA ut ”Speak of the Devil” av John Dickson Carr. Den blev snabbt slutsåld, men förlaget kom med en nytryckning 2008. ”Speak of the Devil” innehåller texten till de åtta episoder av ett radioteaterstycke som Carr skrev och som radierades av BBC 1941.

För den som eventuellt inte känner till John Dickson Carr är det bara att gratulera. Att upptäcka Carr är detsamma som att hitta en guldgruva fylld med omöjliga brott, mord i slutna rum, mördare som försvinner i tomma intet och liknande berättelser.

Hans kollega Agatha Christie kallade honom The King of Misdirection (kungen bland vilseledare).

Det omöjliga i ”Speak of the Devil” handlar om en kvinna som ber kapten Hugh Austen om hjälp och sedan försvinner. Kvar har Austen bara en medaljong med kvinnans porträtt. När han visar upp det får han veta att den kvinnan ett år tidigare avrättats genom hängning. Ett riktigt klurigt mysterium i Carrs anda.

Jag prenumererar på Crippen & Landrus utomordentliga bokutgivning och det pirrar alltid till av förväntan när en ny bok från Norfolk, Virginia i USA dimper ned i brevlådan ute på vischan i Västra Alstad. Senaste boken därifrån var ”13 to the Gallows”, som innehåller fyra pjäser, två som Carr skrivit tillsammans med BBC:s Val Gielgud och två kortare pjäser som Carr skrivit ensam.

Det är spelpjäser skrivna för tiljan men med en egenhet som har med radioteater att göra. Den första av Carr-Gielguds samarbete heter ”Inspector Silence takes the Air”. Den utspelar sig i en direktsändningsstudio som BBC under andra världskriget förlagt ute på landsbygden. Mitt under sändning av det fiktiva radioteaterspelet ”The Covar Case” ska ett mord ske. En man mördas precis som han ska i pjäsen, det är bara det att skådespelaren som spelar rollen i samma ögonblick verkligen blir mördad. Plötsligt blandas fiktion och verklighet, när skådespelare som fattat vad som skett avger äkta repliker medan skådespelare som inte fattat vad som skett svarar med teaterrepliker. Som alltid hos Carr förefaller mordet att vara omöjligt.

Den andra spelpjäsen som de båda författarna skrev var ”Thirteen to the Gallows”, där folk har en tendens att falla ned från klocktornet i en gammal skola, som BBC under kriget sände program ifrån. De faller ned när de av allt att döma är ensamma.

Men det handlar om mord. I båda dessa pjäser anses det att Carr stått för själva intrigen medan Gielgud med sin erfarenhet från BBC svarat för utformningen av scenbilden. Det är fullt rimligt. Intrigerna är typiska carrare.

De båda övriga pjäserna är betydligt kortare. ”She Slept Lightly” visar sig dessutom vara en kortvariant på ”Speak of the Devil”. Både den och ”Intruding Shadow” inleds med att en introduktör säger: ”Appointment with fear! (Musical theme.) This is your Storyteller, The Man in Black …”

Mannen i svart. Ett begrepp som en del äldre radiolyssnare med en rysning känner igen från Olof Thunbergs extraordinärt gastkramande uppläsningar i radio på 1950-talet. Begreppet var helt säkert snott. John Dickson Carr skapade nämligen denna radioröst redan i början av 1940-talet.

Inspirerad av dessa spelstycken erinrade jag mig att jag i något gammal nummer av Ellery Queen’s Mystery Magazine sett ett skådespel av Carr. Och mycket riktigt. Manuset till ”The Black Minute”, som sändes av BBC 13 februari 1940, publicerades i EQMMs majnummer 1983. Här har Carr släppt loss sin detektiv Gideon Fell, som löser ett till synes omöjligt mord som begås i ett slutet rum, där Fell själv sitter med i en seans kring ett bord. Ljuset är släckt och alla i rummet håller varandra i handen. Alla säger att de inte släppt någon hand. Vem har begått mordet? Det är en ganska kort, alldeles utmärkt och mycket effektiv historia i genren omöjligt brott, därtill i ett slutet rum.

Mellan 1939 och 1948, det år då TV började sitt segertåg i USA, sändes ”The Adventures of Ellery Queen” omväxlande på de tre stora radionätverken CBS, NBC och ABC. 2005 publicerade Crippen & Landru manuskriptet till 14 av programmen under rubriken ”The Adventure of the Murdered Moth and other radio mysteries”.

Tro nu inte att Crippen & Landru bara ger ut deckarpjäser. De här tre exemplen är undantag. Förlagets affärsidé är att samla in noveller av olika deckarförfattare och ge ut dem. Och det finns enormt mycket anglosaxisk radioteater att hämta hem för avlyssning ute på Internet. Men därom någon annan gång.