Deckarnytt

av Johan Wopenka © 2009

FILMISK FAKTABOK

Den allra, allra sista lilla textsnutten som skrevs för tidskriften Jury berättade att en avhandling om svenska kriminalfilmer skulle publiceras: ”Folkhemmets skuggbilder. En kulturanalytisk genrestudie av svensk kriminalfiktion i film och tv” (Ekholm & Tegebjer) av Daniel Brodén. Film och tv är nu inte min starka sida, men när jag fick låna boken började jag bläddra i den. Och sedan läsa. Och sedan läste jag den rakt igenom. Lättsmält är det inte, men välskrivet och intressant och med mycket som kan intressera inte bara tittare utan även läsare. Jag tänker inte skriva någon regelrätt recension av den (jag är för illa bevandrad vad det gäller film och tv), men ta er gärna an den! Och gillar ni såväl att läsa som titta på deckare är den given …

EN AV DEM SKALL FÅ GLASNYCKELN

Skandinaviska Kriminalsällskapet (SKS) har nu nominerat fem böcker, en från varje nordiskt land, till sitt prestigefyllda pris Glasnyckeln för 2008. Priset ges till årets bästa nordiska kriminalroman, och röstas fram av en nordisk jury. De fem böckerna är:

Från Danmark: ”Drengen i kufferten” av Lene Kaaberbøl & Agnete Friis.
Från Finland: ”Jäätyneitä ruusuja” av Marko Kilpi. I en norsk översättning har den fått titeln ”Frosne roser”.
Från Island: ”Hardskafi” av Arnaldur Indridason. I en norsk översättning har den fått titeln ”Fjellet”.
Från Norge: ”Drømmenes land” av Vidar Sundstøl.
Från Sverige: ”Nattfåk” av Johan Theorin.

Det är fem mycket läsvärda historier, som skiljer sig starkt från varandra – det är fem olika typer av kriminallitteratur. Ska jag nämna någon extra är det Sundstøls roman, tack vare den annorlunda miljön. Den utspelas i norskbygder i Minnesota, och handlar mycket om norskättlingarnas syn på sig själva och ”det gamla landet”. Liksom i Theorins bok (som fick Svenska Deckarakademins pris som förra årets bästa svenska deckare) finns gamla folksagor och ”bygdelegender” inbakade i handlingen.

NYTT OCH MISSAT

Efter en svag inledning på året har det under april blivit hygglig fart på utgivningen av nya svenska deckare. En del debutanter blandas med välkända namn som Tove Klackenberg och duon Roslund & Hellström. Bland nyheterna hittar vi författaren David Ericsson och hans ”Svart marmor”. Ericsson har skrivit böcker tidigare, men jag trodde detta var hans genredebut, och en kriminalroman är det förvisso. Vissa inslag i boken gjorde dock att jag började leta på nätet, och si: författarens båda tidigare romaner ”Redlight” 2001 och ”Taxfree” 2004 har samma huvudpersoner som ”Svart marmor”, och båda kallas i olika internet-källor för ”thrillers”.

DANSKA DECKARE

I Danmark har den beläste Anton Koch-Nielsen kommit med sin ”Dansk Krimi-Almanak 2008”, utgiven av Sherlock Holmes Museet. I denna får vi veta att dansk kriminallitteratur haft en ”boom” under det aktuella året: Koch-Nielsen listar inte mindre än 65 nya titlar! Ett halvdussin av dem förefaller visserligen vara i genrens periferi, å andra sidan är det som bekant svårt att hitta allt som ges ut av egenförlag och andra småförlag. Och det är mycket även i Danmark – inte mindre än 40 procent av utgivningen av nya danska deckare kom 2008 från det hållet, säger Koch-Nielsen. Också i Danmark är kriminallitteraturen rikt representerad på bestsellerlistorna, men här är det översatta verk som dominerar, inte de danskproducerade. Omkring 150 översatta deckare publicerades i Danmark förra året, en liten ökning jämfört med tidigare.

Bland årets mest läsvärda danskar nämner Koch-Nielsen bl.a. genredebutanter som Lene Kaaberbøl & Agnete Friis (”Drengen i kufferten”), Sissel Jo Gazan (”Dinosaurens fjer”), Steffen Jacobsen (”Passageren”), Inger Gammelgaard Madsen (”Dukkebarnet”) och Sten Rousseau (”Den secrete jomfru”). Från veteranernas hylla rekommenderar han Elsebeth Egholm (”Liv og legeme”), Ole Frøslev (”Profeten”), Steen Harvig (”Foran mørket”), Flemming Jarlskov (”Dommeren”), Martin Jensen (”Mand af ære”), George Ursin (”Chenleins dobbeltgænger”) och Inger Wolf (”Frost og aske”).

”Dansk Krimi-Almanak 2008” kan beställas från Sherlock Holmes Museet, e-post: sherlock@museum.dk eller via hemsidan www.sherlockiana.dk.

FINARE BLIR DET INTE

Crime Writers’ Association (CWA) delar den 6 maj ut sitt finaste pris, the Cartier Diamond Dagger för 2009, till Andrew Taylor med motiveringen ”for sustained excellence in crime writing”. Och redan nu (30 april) ger Mystery Writers of America var sin Grand Master Award till James Lee Burke och Sue Grafton.

KUNG STIEG II

Stieg Larsson fortsätter skörda internationella framgångar, nu även i USA och England. I England har hans ”The Girl with the Dragon Tattoo” vunnit Books Directs pris som ”crime thriller of the year” 2008. Priset delades ut i samband med Galaxy British Books Awards den 3 april. I USA har samma bok blivit nominerad till The Strands Critics’ Award i kategorin ”årets debutroman”. Vinnaren avslöjas i New York den 8 juli.

I övrigt är det intressant att notera hur man i andra länder koncentrerar intresset kring Salander – den gode Blomkvist nämns mest i förbigående. Det märks också på de amerikanska/engelska boktitlarna: ”Män som hatar kvinnor” heter alltså ”The Girl with the Dragon Tattoo”, ”Flickan som lekte med elden” heter ”The Girl Who Played with Fire” och ”Luftslottet som sprängdes” heter ”The Girl Who Kicked the Hornet’s Nest”.

MURDER TWO

Den förträffliga deckarbutiken Murder One i London har lagts ner. Men postorderavdelningen fortsätter, och nyligen kom den första katalogen från ”nya” Murder One. Den är lika fyllig som de tidigare, och bland de lite mer intressanta sakerna kan nämnas:

”Final Bet” av Abdelilah Hamdouchi. Utspelas i Marocko, och är enligt Murder One den första arabiska deckare som översatts till engelska.

”Angel with Two Faces” av Nicola Upson. Utspelas i Cornwall, och har självaste Josephine Tey som problemlösare. Upson är expert på just Tey, och har tidigare skrivit en annan deckare, ”An Expert in Murder” (2008) med den klassiska kriminalförfattaren som huvudperson.

I Jury nr 2/2006 presenterade K. Arne Blom de mycket annorlunda polishistorierna i Nicholas Rheas ”Constable”-serie, om en bypolis i Yorkshire. Många av dem var då svåra att hitta, men nu kommer nyutgåvorna tätt. Flera har varit med i tidigare kataloger från Murder One, och har listas inte mindre än sex stycken. Underhållande och läsvärda, men inte deckare i egentlig mening.

”The Dakota Cipher” av William Dietrich. Också i USA och England verkar det som om kriminalromaner som inkluderar eller bygger på gamla folksagor och legender håller på att bli populära. Det har kommit flera sådana – denna är bara ett exempel, och jag har inte läst den, men den är värd att nämna tack vare en av huvudpersonerna: en norrman med det osannolikt underbara namnet Magnus Bloodhammer …

S. Fowler Wright (1874–1965) var mest känd som sf-författare, men skrev under 1930- och 40-talen även cirka två dussin deckare, de flesta publicerade under pseud. Sydney Fowler. De räknas inte direkt till genrens större verk, för att uttrycka det vänligt, men ett förlag i USA, Borgo Press, har nu släppt inte mindre än ett dussin av dem i nya upplagor.

Murder One kan nås på e-post: murderone.mo@virgin.net Hemsidan är: www.murderone.co.uk.

NY LEDAMOT I SVENSKA DECKARAKADEMIN

Svenska Deckarakademin valde vid sitt årsmöte i Eskilstuna 25 april in författaren Aino Trosell som ny ledamot.

Watchmen

Filmen ”Watchmen”, som har premiär i dagarna, är baserad på serieromanen med samma namn av Alan Moore och Dave Gibbons. Det kan vara värt att påpeka att romanen översattes och gavs ut på svenska redan 1990 och att den faktiskt, förutom att vara en mycket läsvärd ”superhjälte”-historia, också är en kriminalroman. Vem är det som dödar superhjältar? är en av många frågor som ställs i boken. En viss splittring kan skönjas i kritiken av filmen men boken är definitivt ett storverk i sin sjanger.

Ett urval svensk press om Watchmen
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/recensioner/article4632578.ab
http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/watchmen-1.820435
http://www.expressen.se/kultur/1.1495431/vaktarstaten
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=482529
http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_2586943.svd

Om Alan Moore på Wikipedia
Om Dave Gibbons på Wikipedia

Vad har Sherlock Holmes att erbjuda läsare idag?

av Mattias Boström © 2009

Intresset för berättelserna om Sherlock Holmes håller fortfarande i sig, 122 år efter att den första historien publicerades. I år är mästerdetektiven dessutom extra aktuell. Inte bara för att vi firar 150-årsjubileet av författaren sir Arthur Conan Doyles födelse, utan ännu mer för att två stora Hollywoodproduktioner är på gång till hösten.

Det var väldigt länge sen Hollywood gjorde något om Holmes. 1988 kom den humoristiska ”Without a Clue” med Michael Caine och Ben Kingsley – och det är evigheter sen en vanlig biofilm om Holmes/Watson producerades av de stora bolagen. Höstens kommande filmer innebär en av vardera slag: en parodi med Sacha Baron Cohen (Holmes) och Will Ferrell (Watson) och en mer actionbetonad med Robert Downey Jr (Holmes) och Jude Law (Watson) i regi av Guy Ritchie.

Men varför händer detta just nu? Parodifilmen är mest lättförklarad. Holmes och Watson är enkla att parodiera och det har lyckats hyfsat förut (t ex ”Sherlock Holmes smarta brorsa” på 70-talet). Det var väl mest en tidsfråga innan det skedde igen.

Actionfilmen är mer intressant. I tidiga uttalanden om filmen sa producenterna att de ville göra med Holmes vad Hollywood på sistone gjort med Batman, dvs action med visst djup som förklarar de mörkare sidorna hos karaktärerna.

Lägg till detta Hollywoods allt större intresse för övermänskliga hjältar, främst gamla Marvel-hjältar från serietidningarnas värld men även andra figurer med extraordinära förmågor. Med detta i åtanke fungerar en actionbetonad Holmes lika väl som den nya Batman-varianten. Gärna med en typ av våld som inte är fullt så teknologiskt utan handlar mer om råstyrka, både fysiskt och intelligensmässigt.

Det hörs en del röster om att Guy Ritchies film förvanskar Holmes-gestalten. Men vi kommer aldrig att få se en storfilm om Holmes à la Granada/Jeremy Brett. En sådan film skulle kanske kunna bli bra – även om t ex de flesta långfilmslånga Granada-avsnitten hörde till de sämre i serien. Det är dock fullständigt ovidkommande i blockbustersammanhang om filmen blir som de redan Holmes-frälsta vill ha den – den måste ju dra publik! Så vi får vara glada för det vi får. Och så länge det inte blir ett totalfiasko innebär Ritchie-filmen bara positiva saker.

Det är inte första gången som filmskapare har micklat med Holmes-karaktären utan att detektiven lidit några större men av det. Flera av Rathbone-filmerna hade väldigt lite med Conan Doyles skapelse att göra, men det satte knappast fälleben för det fortsatta intresset för Holmes.

De båda nya filmerna kommer sätta Holmes i fokus på ett sätt som inte skett sedan 80-talets framgångar med Granada-serien och innan dess 70-talets stora Holmes-hausse i svallvågorna efter Nicholas Meyers succébok ”The Seven-Per-Cent Solution”.

Och ett mindre antal av dem som ser Holmes på film kommer att vilja läsa mer om honom. De kommer inte att möta samma hjälte, men de kommer att möta en hjälte som håller hög bokkvalitet. Holmes har alltid funkat bäst i skriven form, med en mindre vetande dr Watson som berättare och beskrivare av Holmes karaktär. På film kommer man ibland mästerdetektiven på tok för nära. Det är helt enkelt lättare att acceptera Holmes i bokform, där hans märkligheter filtreras av Watson.

Vad har då Sherlock Holmes att erbjuda läsare idag?

Först och främst ska det konstateras att berättelserna riktar sig till såväl unga som gamla. Ända sedan 40-talet har böckerna utkommit i svenska ungdomsutgåvor och långt innan dess utgjorde Holmes-berättelserna, i likhet med andra litteraturklassiker, många unga personers introduktion till vuxenvärldens böcker. Men precis som de där andra klassikerna glöms Holmes lätt bort efter ungdomsåren. Och det är synd.

Conan Doyles fyra romaner och 56 noveller om Sherlock Holmes har många ingredienser som gör att de fortfarande sticker ut. Det lättlästa språket och samtidigt den med små detaljer beskrivna viktorianska atmosfären, en kombination som få av Conan Doyles samtida lyckades med. Och förstås den förbluffande slutledningskonsten och de märkliga mysterierna. Spänningen är inte av den där nagelbitartypen som i modern kriminallitteratur, utan snarare kopplad till vår basala nyfikenhet.

Men framförallt tror jag att det är enkelheten som gör att dessa berättelser fortfarande kan locka läsare. Enkelheten i upplägget. Inga av nutidens parallella handlingar, inga seriemördare vars tankar man får läsa i kursiverade partier, inga ingående beskrivningar av huvudpersonernas privatliv. Istället en fullständig koncentration på intrigen och scenerna som för den framåt, samtidigt som Holmes och Watsons karaktärer utmejslas längs vägen. På detta sätt är det befriande att läsa Holmes-berättelserna, i synnerhet novellerna. De funkar som en introduktion till mer avancerad litteratur, men också som en avkoppling från densamma.

Dessa historier skrevs aldrig för att vara något annat än underhållning. Och i en modern litteratur full av budskap kan det vara skönt med en gnutta enkelhet.

Olyckor på Sherlock Holmes-inspelning

Aftonbladet skriver här om den nya Sherlock Holmes-filmen med Robert Downey Jr (Holmes) och Jude Law (Watson) och citerar en källa i The Sun som säger att filmteamet skämtar om att det vilar en förbannelse över Sherlock Holmes.

Aftonbladets text är i stora drag en översättning av den här artikeln i The Sun.

Zahavi och Despentes

Jag vill minnas att jag med behållning läste Helen Zahavis roman ”Dirty weekend” när den kom på svenska 1992. Männen råkar illa ut i denna orgie av mord och våld och huvudpersonen Bella blir väl till ett slags symbol för alla kvinnor som en dag reser på sig och vägrar ta mer skit från sin omvärld, enkannerligen män. ”Dirty weekend” är en ilsken saga som höjer ett varnande pekfinger mot alla män som är en skam för sitt kön och sin existens som människa. I högsta grad läsvärd än i dag.

”Dirty weekend” blev också en film (1993), men den har jag inte sett. En film jag däremot såg några år efter att den kom är ”Baise-Moi” , som är baserad på Virginie Despentes roman med samma namn från 1993. Filmen är sådär men nu ser jag att boken översatts till svenska. Och när jag läser Athena Farrokhzads recension i Aftonbladet inser jag hur lika de bägge romanerna måste vara, om än inte till stil så definitivt till innehåll.

Mitt lästips är i första hand Zahavis roman men det vore konstigt att inte nämna ”Baise-Moi” i sammanhanget. Den dag jag läst Despentes bok återkommer jag med största sannolikhet till den här på Deckarbiten.