Deckarbiten

av Johan Wopenka © 2009

Hittills i år har det publicerats omkring 45 nya svenska deckare — siffran är osäker, dels beroende på att genrebestämningen i några fall är oklar, dels på att det är svårt att få information om allt som kommer från egenförlag, hobbyförlag och print on demand-förlag.

Lite fler än 30 av dessa är från författare som tidigare publicerat sig i genren. Resten, d.v.s. cirka 25 procent, är debutdeckare. Det finns anledning att granska några av dem lite närmare.

Svensk kriminallitteratur har under senare år nått förbluffande stora framgångar, inte endast på hemmaplan utan även internationellt. För den saken svarar till icke ringa del författare som genredebuterat under samma period. Det finns flera undantag (Mankell, Nesser, Edwardson och Frimansson är några), men det är anmärkningsvärt att så många av de mest framgångsrika namnen gjort entré 1998 eller senare: Alvtegen, Tursten, Marklund, Wahlberg, Läckberg, Kallentoft, Kjell Eriksson, Anna Jansson, Stieg Larsson, Åsa Larsson och nu senast Theorin. Anmärkningsvärt är även att många är dessa är kvinnor.

Man behöver inte vara något logiskt snille för att inse att nya författare, nya huvudpersoner och nya idéer är viktiga om svensk kriminallitteratur skall kunna behålla den starka ställning den har internationellt. Självklart kan de etablerade namnen hålla sig väl framme under många år än, men förnyelse och utveckling är nödvändiga på de litterära brottsplatserna.

Här finns anledning till viss oro. Situationen är visst inte katastrofal, för under senare åren har vi trots allt fått nya namn som Stieg Larsson 2005, Karin Alfredsson 2006, pseudonymen Tim Davys samt Johan Theorin 2007 och nu senast Ingrid Hedström 2008. Men vi har också haft allt för många debutanter som – trots förlagens braskande uttalanden om höga försäljningssiffror och sålda översättningsrättigheter – inte tillför den svenska kriminallitteraturen något nytt alls i form av originalitet, fantasi eller nyskapande.

Och – för att sticka ut hakan – det förefaller vara inte minst kvinnorna som har problem med att profilera sig. Nej, min avsikt är inte att kritisera nya och gamla ”deckardrottningar”, det finns det tillräckligt många redan som gör. Damerna har tillfört dagens svenska kriminallitteratur mycket – men det ser ut som om de är på väg att tappa initiativet.

Två av årets hårdast lanserade nya namn är Camilla Ceder (”Fruset ögonblick”) och Ann Rosman (”Fyrmästarens dotter”). Båda skriver polisromaner om poliskollektiv som är till förväxling lika ett par dussin redan existerande litterära sådana. Författarna redogör ingående för de enskilda polismännens och -kvinnornas privata problem, och intrigerna bygger på relationsproblematik där diverse gamla familjespöken släpas ut ur garderoberna.

Inget ont om böckerna – de kommer säkert att finna läsare, det har 2008 års debutromaner av Carin Gerhardsen (”Pepparkakshuset”) och Viveca Sten (”I de lugnaste vatten”) gjort, trots att de uppvisar liknande innehåll. Men för mig som flitig läsare är de föga upphetsande med sitt upprepande av inslag som vid det här laget blivit klichéer.

Är det författarna som är fantasilösa? Eller förlagen? Är det ingen som läst böckerna av de senaste årens mest uppmärksammade och prisbelönta deckardebutanter? Det finns inte ett poliskollektiv så långt läsarnas ögon når i romanerna av Stieg Larsson, Jens Lapidus, Tim Davys och Johan Theorin. Flera av dem har givetvis en eller flera poliser med i handlingen, med det sedvanliga och vid det har laget snarast traditionella kollektivet har brutits upp. De nämnda männen – och några få kvinnor, som Karin Alfredsson, Ingrid Hedström och Veronica von Schenck – har skapat udda och därmed också mer originella och intressanta huvudpersoner.

Det är självklart att vi också i fortsättningen skall ha polisromaner i svensk kriminallitteratur. Lika självklart är att kvinnliga författare med etablerade och väl fungerande poliskollektiv, t.ex. Helene Tursten och Anna Jansson, skall fortsätta skriva om dessa.

Ännu håller såväl den svenska kriminallitteraturen som de svenska deckardamerna intresset vid liv. Men det finns skäl, inte minst för förlagen, att ta sig en funderare vad de skall satsa på framöver vad det gäller inhemska deckardebutanter. Fler poliskollektiv torde inte vara den svenska kriminallitteraturens framtid.