Deckarbiten

av Maria Neij © 2011

”Gravidthriller?”, tänker ni. Vad menar människan?! Tja, det finns ju rättegångsthriller, spionthriller och en mängd andra thrillers, så varför inte – bara resultatet är bra. Frågan är då om journalisten och fotografen Sofie Sarenbrants debutroman Vecka 36 håller måttet. Har hon skapat en ny subgenre med en suverän debutroman? Svaret på frågan får nog bli nja.

Jag tar det positiva först: Sofie Sarenbrant har ett riktigt bra och spännande upplägg i den här romanen. Vecka 36 handlar om Agnes och Johanna. Agnes väntar sitt andra barn och Johanna sitt första. Tillsammans med sina respektive och Agnes dotter Nicole är de på semester i det lilla fiskeläget Brantevik i Skåne. Graviditetshormoner, sömnbrist och annat smått och gott gör att stämningen inte riktigt är på topp, men för att avsluta semestern lite mer i dur än i moll bestämmer sig de två paren för att gå på den lokala hamnkrogen sista kvällen under vistelsen i Brantevik.

Problemet är bara att Agnes och hennes Tobias blir osams. Han blir full och börjar dessutom flirta med en servitris och plötsligt är Agnes borta. Ingen tar någon större notis om det, för vem skulle i ärlighetens namn stanna och plåga sig själv med att titta på när ens make flirtar hejvilt med en (alldeles för) ung servitris? Men Agnes har inte gått hem och lagt sig. Hon är verkligen borta, som i försvunnen. Och när som helst ska hon föda barn.

Upplägget är otäckt. Det är som gjort för klump-i-magen-läsning. Men, och det här är ett viktigt aber, den här sortens obehagliga men till synes enkla intrig ställer mycket höga krav på författaren. Man måste verkligen behärska hantverket fullt ut för att få till en stigande oroskänsla hos läsaren, en känsla som bara ska bli värre och värre. Hur slitet och snudd på klichéartat ordet gastkramande än kan te sig, så är det just gastkramande som en sådan här intrig måste kännas. Här sviktar det lite för Sarenbrant.

Utan att gå in på namn eller detaljer och alldeles förstöra läsningen för er som är sugna på att läsa Vecka 36 måste jag ändå konstatera att författaren begår framför allt två avgörande misstag. Två misstag som gör att boken blir lite blek och aldrig når det där eftertraktade klump-i-magen-stadiet. Det första är att läsaren lite för tidigt och, framför allt, alldeles för lätt får syn på den skyldige i handlingen. Här gäller det att lära av storheter som till exempel Agatha Christie för att få till den där jösses-hur-kunde-jag-missa-det-känslan hos läsaren. (Eller, om man vill ha något mer modernt, närstudera Val McDermids A Place of Execution.) Misstag nummer två är snarare ett strukturproblem än en isolerad miss. Det gäller själva spänningen i romanen. Här behöver Sarenbrant jobba mycket mer med att sakta men säkert bygga upp stämningar och känslor som gör att läsarspänningen i själva intrigen hela tiden ökar. Upplägget är ju nämligen snudd på perfekt lämpat för detta, för vad kan väl vara värre både för den gravida kvinnan och för hennes anhöriga än att hon försvinner precis före förlossningen?

Nu tycker ni kanske att jag är gnällig. Säkert har ni rätt. Men som ni också märker är det här inte någon sågning. Jag tycker nämligen att Sarenbrant har potential och jag tror att hon kan bättre än så här, så jag ser fram emot att läsa mer av henne. Flytet i berättandet finns redan och intrigidén är det sannerligen inget fel på. Kan hon förhålla sig lite mer sofistikerat till vissa läsarmarkörer och jobba mer på spänningsuppbyggnaden kan hon säkert bli någon att räkna med.