Deckarbiten

av Johan Wopenka © 2010

Svensk kriminallitteratur har genomgått en snabb utveckling under de senaste två decennierna, och som följd blivit mer populär än någonsin tidigare, inte enbart bland svenska läsare utan främst internationellt. Kvalitet kan givetvis inte mätas i försäljningssiffror, men när så många författare når så stora framgångar i så många olika språkområden står det klart att det inte enbart kan handla om t.ex. god marknadsföring.

Därmed inte sagt att den kritik som – främst i Sverige – riktats mot dagens svenska deckare inte är berättigad på en del punkter. Utländska läsare och kritiker tar del endast av det som är översatt. Deras svenska motsvarigheter stöter på även av det som inte översätts, och visst publiceras allt för många undermåliga verk i genren i Sverige. Även om vi bortser från de s.k. pod-utgåvorna (”pod” står för ”print on demand”, villket enkelt uttryckt innebär att tryckning, distribution etc. bekostas av författaren själv, eller små, lokala förlag) så skall tveklöst noteras att en icke ringa del av de manus som ges ut skulle behöva en ordentlig texttvätt. Det gäller inte endast språket, utan även dialoguppbyggnad, person- och miljöskildring samt – och inte minst – intrigkonstruktion.

Också stora förlag har av kostnadsskäl sparat in på tok för mycket vad det gäller textgranskning, i den trygga förvissningen att svensk kriminallitteratur i dag är så populär att de inte behöver bekymra sig. Nåja, även böcker i andra genrer lider av samma förlagsnonchalans.

Men det finns andra svagheter om man ser till den totala utgivningen av svensk kriminalfiktion. En har diskuterats i olika sammanhang: likformigheten. Allt för många svenska deckare är i dag polisromaner med intill förväxling (eller snarare intill förbannelse) likartade poliskollektiv. Dessutom är historierna ofta uddlöst politiskt korrekta: med all respekt och sympati för kvinnors svårigheter i yrkeslivet, med fördomar om hbtq-personer, med kritik mot enfaldiga politiker och ännu mer mot enfaldiga kvällspressjournalister etc, så blir det i långa loppet tröttsamt att stöta på samma karaktärstyper, samma åsikter, samma problem och samma snusförnuftiga konstateranden i bok efter bok.

En ännu större svaghet är emellertid i mina ögon bristen på humor. Visst, svenska deckarförfattare ägnar sig vanligen åt att skildra aktuella brott i samhället, villket under senare år inkluderat bl.a. seriemördare, pedofiler, trafficking-offer samt ”män som hatar kvinnor”, vars unga och/eller kvinnliga offer förföljs, misshandlas, utnyttjas och i värsta fall mördas. Det är självklart inget att göra sig lustig över.

Men den danska kriminalförfattaren, kulturpersonligheten, poeten, musikern m. m. Dan Turèll skrev redan 1985 en artikel om svensk kriminallitteratur som i Sydsvenskan fick rubriken: ”Är livet i Sverige så förbannat trist?”. Det är en träffande sammanfattning av de frågor jag under senare år fått av något dussin utländska journalister som intervjuat mig om moderna svenska deckare.

Fast detta är i sig inte något som är typiskt för enbart svensk kriminallitteratur – deckarförfattarna i våra grannländer är lika ”mörka” i sina skildringar, vilket har lett till att man internationellt talar om ”Scandinavian noir” eller ”Nordic noir”. Skandinaviska kriminalromaner kännetecknas, säger utländska recensenter, av kritisk samhällsgranskning, men ännu mer av en tung och dyster stämning. På internet finns diskussioner om detta, inte minst på engelska, och förutom svenskarnas brukar islänningen Arnaldur Indridasons böcker framhållas som exempel.

När man talar med svenska kriminalförfattare om ämnet ”humor” är det vanliga svaret något i stil med att ”man kan inte skriva klämkäckt om pedofili och trafficking”. Det är givetvis korrekt, så till vida att t.ex. Bo Baldersons farsartade berättelser är svåra att kombinera med beskrivningar av utnyttjade barn och kvinnor. Men begreppet ”humor” omfattar inte enbart absurda dialoger, komiska ögonblickssituationer eller förvirrande förväxlingskomedi. Det finns ett otal – eller åtminstone ett stort antal – möjligheter att lätta upp även en mörkt realistisk och allvarstyngd skildring av modern brottslighet. Och samhällskritik kan som bekant bli mycket mer effektiv om den meddelas i form av satir och/eller sarkasm.

Ingen kan kalla Maj Sjöwalls och Per Wahlöös romaner för ”farsartade” eller ens ”komiska”. Men de saknar inte humor – tvärtom, den finns där genomgående i form av skickligt utformad dialog, skildringar av oväntade situationer, originella bipersoner, lättsamma inslag och språkliga finesser –som när Gunvald Larsson har sina små samtal med Kristiansson och Kvant. Idén med en underhållande biperson har f.ö. utnyttjats ypperligt skickligt av Gösta Unefäldt, vars väldige Evald Larsson är just den blandning av tragik och komik som gör en litterär gestalt inte bara minnesvärd, utan får honom/henne att leva ett eget liv i läsarnas fantasi.

Leif GW Persson är en av de få svenska författare som förstått detta. Evert Bäckström är inte hans ”stora” huvudperson, men han är den figur som gått bäst hem hos läsarna. Detta inte minst eftersom han är så totalt ”politiskt okorrekt”. Han är homofob, manschauvinist, rasist, mutkolv och allt annat klandervärt – men just detta gör honom paradoxalt nog inte enbart minnesvärd utan t.o.m. uppskattad. Det finns något, eh… ärligt i Bäckströms sätt att ge fullkomligt fan i vad andra anser och gå sin helt egen väg åsiktsmässigt. Å andra sidan: han fungerar som biperson, men när han tar över huvudrollen, som i Linda – som i Lindamordet (2005), blir det för mycket av det (o)goda. Då blir han påfrestande i sin egocentriska inkrökthet.

Detta är bara några enstaka exempel på att det går att skriva underhållande, roliga eller t.o.m. ha smått farsartade inslag i kriminalromaner som handlar om allvarliga och allt annat än skrattretande brott. Det finns även en speciell subgenre inom kriminallitteraturen där man mer genomgående tar fasta på de underhållande inslagen: det gäller ekonomiska thrillers.

Det är ingen stor genre i Sverige, men vi har författare som ägnat sig åt den under senare år: mest kända är kanske Björn Karlin och Hans-Olov Öberg, men nämnas kan också bl.a. Jan Wijk. Hit kan man också räkna den ännu aktive veteranen Tomas Arvidsson. I deras böcker vilar ännu Frank Hellers skugga över sidorna, särskilt väl märks den i Karlins böcker om John Ericson (den s.k. Scam-sviten).

Fördelen för författarna är att de sällan behöver uppehålla sig vid våldsbrott, även om sådana förvisso förekommer. Men en eller annan avlivad ”torped” kan raskt avfärdas: handlingens nav är bedrägerierna, som genomförs med stor list och med många roande stickspår. I Arvidssons böcker kan man f.ö. notera den näst intill totala bristen på våld, något som givetvis underlättar för honom att hålla en lättsam, humoristisk ton i berättandet.

Visst finns det roande inslag även hos andra författare, men de är få, sporadiska, och sällan något man minns efter läsningen. Därför kan vi tyvärr slå fast detta beklagliga faktum: svensk kriminallitteratur är mycket, men den är inte rolig annat än till en mycket ringa del. Och detta är något som läsarna saknar.

Jag har talat med åtskilliga författare som publicerat böcker på egna förlag eller pod-förlag. Ett rätt genomgående svar på frågan om varför de skriver är att de saknar svenska deckare som de själva vill läsa, bl.a. traditionella pusseldeckare. När författarna skickat manus med sådana till de större, etablerade förlagen har de refuserats med motiveringen att de ”passar inte in i förlagets utgivningsprofil”. I en del fall handlar det givetvis om alster som är undermåliga, och där förlaget använder meningen som en enkel ursäkt. Men det finns exempel på manus som är så pass goda att de väl kan konkurrera med vissa av de böcker som de större förlagen faktiskt publicerar: så har t.ex. Lennarts Broheds pusseldeckare med motiv från 1930-talets Lysekil fått goda recensioner i såväl fack- som dagspress.

Som ett exempel på att många saknar även humoristisk kriminalfiktion kan nämnas de tre farsartade pusseldeckare som den oavslöjade pseudonymen Aron Olnafors skrivit om brott och vansinnigheter i staden Aroshamn (Västerås i tunn förklädnad): Vernissage med Döden (2005), Mord på lätt svenska (2007) samt Mord med sjöutsikt (2009), samtliga utgivna av lilla lokala Bonnevier & Olofsson Förlag.

Böckerna är oblygt inspirerade av Bo Baldersons Statsrådet-romaner: Olnafors berättare, förre bankdirektören Erik Gyllenberg, är förvillade lik en känd Balderson-adjunkt, medan finansmannen Severin C. Brattenskiöld kunde vara bror till ett bekant statsråd. Dock skall utan förebehåll sägas att han (eller hon – jag kallar dock för enkelhetens skull Olnafors för ”han” i fortsättningen) inte når upp till Baldersons standard vare sig vad det gäller språkhantering, humor eller intrig.

Nå, så varför nämna honom alls? Jo, det finns skäl: För det första är Olnafors den vad jag kan minnas mest läsvärde efterföljaren vi har till Balderson. Med tanke på hur populära den sistnämndes böcker var (och i viss utsträckning ännu är) måste det betecknas som märkligt att så få vandrat vidare i hans kriminallitterära fotspår. Vi har visserligen duon Philip Johnsson & Lennart Lauenstein – särskilt deras underhållande Dubbelmordet i Filipstad (2000) – men Olnafors är mer konsekvent i sitt berättande. För det andra har Olnafors lyckats hitta en egen ton i Gyllenbergs sirliga, rätt konservativa språk och ordval, belamrade med gammeldags klichéer som säger mer om den gamle bankdirektörens personlighet än vad hans egen beskrivning av sig själv gör. För det tredje har Olnafors kunnat ge böckerna extra krydda genom att låta paret Brattenskiöld-Gyllenberg tampas inte enbart med polisen (i form av den slitne och suckande kommissarie Stadigh), utan också med sin landshövding (som kallas enbart landshövdingen). Denne potentat är oerhört fascinerad av amerikanska hjältar, såväl gamla revolvermän som hårdkokta privatdetektiver, och gör sina egna försök till utredningar.

Den senaste boken om Aroshamn är alltså Mord med sjöutsikt, i vilken en fifflande mäklare – med många dambekantskaper i vänsterfickan – skjuts vid en fastighetsvisning. Historien rullar på i rask takt, med insprängda sarkasmer och farsartade snapshots: Brattenskiöld renoverar en kulturminnemärkt herrgård med känsligheten hos en bulldozer, Gyllenberg blir modell vid en modevisning och hamnar i en raggarbil i Ullared, en hemvärnskår vägrar inse att den inte längre finns, och en gammal dam med hönseri tvingar på Brattenskiöld och resten av världen sina ägg. Allt detta medan Gyllenberg får ett helsicke hemma i lägenheten sedan hans egensinniga hushållerska börjat misstänka honom för att uppvakta en promiskuös dam och därför åker hem till sin syster.

Så även om Olnafors inte håller full Balderson-klass är han värd att uppmärksamma, av ovan nämnda skäl samt ytterligare ett: han har ingen annan avsikt med sina böcker än att underhålla. Han ger blanka den i politisk korrekthet, och undviker omsorgsfullt diskussioner om organiserad brottslighet, samhällsproblem, kvinnans situation i det moderna samhället, hbtq-debatten och politik. Han vill roa, han åstadkommer enkla men fungerande intriger och han skriver en om inte s.k. ”litterär” så i alla fall grammatiskt godkänd svenska.

Jag har – med undantag för cirka ett par dussin svårfunna podböcker – läst all svensk kriminallitteratur som hittills getts ut under 2000-talet. Mycket är bra. Åtskilligt är bättre än Olnafors böcker. Men när jag överdoserat på moderna svenska deckare hör dessa till dem jag tar mig an med glädje: inte för att de är stora, omvälvande läsupplevelser, utan för att de erbjuder en stunds lättfattlig, lättsam, kravfri och skamlös underhållning.