Deckarbiten

av Maria Neij © 2010

Få saker slår en fantastiskt bra läsupplevelse. Dessutom är det, i alla fall för mig, ganska så sällsynt att jag känner den där ”totala” upplevelsen nu för tiden. En riktigt god och effektivt berättad thriller kan förvisso hålla mig uppe sent om natten, rent av ända till morgonen (tänk till exempel Tre sekunder eller The Spy Who Came in from the Cold), men det är inte riktigt den typen av bok jag tänker på nu.

Vad jag menar med en fantastisk läsupplevelse är en sådan där man inte vill läsa allt i ett sträck, eftersom man är rädd att boken då ska ta slut för snabbt. Och när den ändå har gjort det (för det gör den ju tyvärr förr eller senare, vare sig man vill eller ej) så är man inte bara småsvettig och utpumpad, som efter en höghastighetsdeckare, utan kanske fundersam och rent av lite ledsen. Dels för att boken nu är utläst och dels för att innehållet var sorgligt och jobbigt – samtidigt som det var riktigt bra läsning. Precis så var det för mig när jag för ett par månader sedan läste Malla Nunns A Beautiful Place to Die.

Året är 1952 och platsen är Sydafrika. Intrigen är tämligen oblodig. Den är uppbyggd som en gammaldags pusseldeckare, men berättas med samma nerv som i en isande thriller. Kriminalinspektör Emmanuel Cooper får i uppgift att utreda mordet på Willem Pretorious, en afrikaan och tillika lokal polischef ute på den sydafrikanska velden.

Cooper hinner knappt inleda sin utredning förrän familjen Pretorious visar sina muskler. De vill vara kungar i sitt eget rike. Den mördade polischefens söner visar med all önskvärd tydlighet att varken vita engelsmän, mulatter eller de av apartheid så rasande nedtryckta svarta kan räkna med att få någon hjälp av dem. Till sin hjälp har inspektör Cooper en polisassistent som tillhör zulufolket, vilket ytterligare komplicerar utredningen.

I den här kitteln av kokande rashets måste Cooper alltså närma sig människor ur alla olika samhällsskikt och med alla olika nyanser av vit och brun hy utan att trampa på fel tår. Allt detta för att ta reda på vad som egentligen hände den stolte boerättlingen Willem Pretorious. För att göra ont värre visar säkerhetspolisen plötsligt intresse för mordet och bestämmer sig för att inleda en egen utredning. Och om Pretorious efterlevande är hårdföra och vill hålla på rasetiketten är det ingenting jämfört med männen från säkerhetspolisen.

Utan att vara överdrivet detaljrik lyckas Nunn måla en enormt intensiv bild av det lilla landsbygdssamhället ute på den sydafrikanska velden. Den heta solen, vägarna de vita får nyttja, kaffirstigarna som övriga får ta sig fram på efter bästa förmåga, de stora farmarna där boerättlingarna håller hov, de nedgångna husen och ruffiga skjul där de färgade bor, hatet, hoppet och uppgivenheten… Allt det stannade kvar hos mig när sista sidan var läst. Dessutom känner jag fortfarande, flera månader senare, att det här var en av de bästa böcker – oavsett genre – jag har läst på mycket, mycket länge. Känslan av att tid och rum försvinner när man läser en bok är fantastisk. Kanske finns det fler än jag som känner så efter att ha läst A Beautiful Place to Die?

Malla Nunn: A Beautiful Place to Die
Picador (original 2009, pocket 2010)