Deckarbiten

av Johan Wopenka © 2010

En närmare 500 sidor tjock roman, som måste vara alla svenska konspirationsteoretikers våta dröm. Det finns knappt en omdiskuterad händelse här i landet under det senaste halvseklet som inte Jallai på något sätt lyckats krångla in i intrigen eller åtminstone nämner i marginalen: Estonias förlisning, Wennerström-affären, återfinnandet av DC3:an, Palme-mordet, ubåtsjakterna… Och vad han genomgående med emfas förfäktar är att i inget fall har sanningen i sin helhet avslöjats för allmänheten. Samt att Sverige egentligen styrs av mer eller mindre hemliga underrättelseorganisationer, och att socialdemokraterna och ryssarna ligger bakom det mesta av eländet. Det sistnämnda är en synpunkt som känns märkligt välbekant, och snarast kan betecknas som en tröttsam kliché.

Huvudpersonen i just det här fallet är Anton Molin (han påminner om Jallai själv med sin bakgrund som stridsflygare och expertdykare) som har förlorat sin familj i Estonia-katastrofen. Molin misstänker att det finns mer bakom denna än vad som är känt för allmänheten, och hoppar därför i protest av sitt arbete som säkerhetsagent. Istället kommer han en annan hemlighet på spåren: svenska marinen sänkte på 1980-talet en sovjetisk ubåt på svenskt vatten, någon som tystades ner med hjälp av köpta lobbyister och journalister.

Av detta hade det kunnat bli en riktigt hygglig action-thriller, men märkligt nog – med tanke på författarens bakgrund – är action-avsnitten få, korta och anmärkningsvärt lama. Istället ägnas sida upp och sida ner åt extremt långrandiga dialoger om olika statshemligheter och mörkläggningar. Om Jallai nöjt sig med en eller ett par sådana affärer hade det kunnat fungera, men i och med att han plockat med så många blir resultatet till slut skäligen osannolikt, rätt rörigt och framför allt på tok för lååångt.

Till detta kommer det faktum att Jallai må vara en duktig flygare och dykare, men en kompetent berättare är han inte. Språket är förvisso grammatiskt korrekt och har hyggligt flyt, men person- och miljöteckningarna är endimensionella, dialogen rapportmässig och inte ens då handlingen drar ihop sig vad det gäller action och spänning blir det någon action i texten. Som läsare kan man konstatera att Jallai borde satsa mer på en handfast händelseutveckling än på långa konspirationsresonemang: inte för att romanen hade blivit direkt bättre för den sakens skull, men man skulle i alla fall inte haft lika lätt att somna under läsningen.

Anders Jallai: Spionen på FRA
Lind & Co 2010. 486 sidor.