Deckarbiten

av Johan Wopenka © 2010

Kriminallitteratur handlar om brott, och brott skall vi ta på stort allvar – även om det givetvis och bevisligen går att skriva såväl lättsamma som underhållande deckare. Vi måste dock inse, att medan vi kan betrakta ”liket i biblioteket” som ett intresseväckande och underhållande problem för logiskt tänkande, så är den kriminella verklighet vi möter i nyhetsmedia allt utom roande – och för den delen inte heller logisk.

Dagens svenska kriminalförfattare vinnlägger sig om att beskriva en verklighet så som de uppfattar den, och det innebär per automatik att de skildrar på många sätt frånstötande realistiska situationer. Vad det gäller rent och skärt mänskligt elände är dock frågan om inte Carin Gerhardsen sätter ett slags inofficiellt rekord i genren med den tredje boken i hennes ”Hammarbyserien”.

Två små barn mördas tillsammans med sin mor. Tre andra barn omkommer vid olyckshändelser. Två personer (tre om man räknar med brottslingen) har grava mentala störningar. En kvinna är döende i KOL, en man dör vid en brand. En annan man utsätts för en långvarig misshandel, som snarast kan liknas vid tortyr. Och då har vi ändå inte nämnt vad några av de stackars medlemmarna i Gerdhardsens poliskollektiv på olika sätt råkat och råkar ut för. Den som vill kalla kriminalromaner för ”underhållningslitteratur” får ett och annat att fundera över här.

Det händer alltså mycket i historien – rent berättartekniskt är det helt enkelt åt helsicke för mycket. Gerhardsen har grava problem med fokuseringen på enskilda händelser och personer, som flyter förbi i ytliga och ointressanta beskrivningar, men som skulle kunna vidareutvecklas avsevärt. Och det är synd, för hon har ett bra tema för den egentliga intrigen: hur känslor av främst skuld men även hat kan förgifta en människas sinne, och få vittgående konsekvenser under många år. Men ett par fina uppslag hanteras med allt utom den känslighet (och rutin) de kräver, vare sig vad det gäller språk eller personteckning. Gerhardsen försöker, men räcker inte till: mycket beroende just på att hon som nämnts lägger in för mycket i historien. För att kunna länka samman de olika delarna tvingas hon ta till ett antal märkliga tillfälligheter, som till slut blir så många att de gemensamt kliver över alla rimlighetens gränser med bred marginal.

Det har sagts att den tredje boken kan vara avgörande för en författares framgång eller misslyckande. I så fall ligger Gerhardsen illa till, för hon har härmed skrivit sitt hittills svagaste verk. Det finns som sagt intressanta uppslag, men medan förra årets “Mamma, pappa, barn” onekligen var ett steg framåt jämfört med debuten “Pepparkakshuset” (2008) är “Vyssan lull” två steg bakåt.

Carin Gerhardsen: Vyssan lull
Ordfront 2010