Kerstin Ekman: Mordets praktik

av John-Henri Holmberg © 2009

Hjalmar Söderberg kallade sin roman Doktor Glas för ”en tankebok om mordets teori”. Men den karaktäristiken förkastar Kerstin Ekman, både uttryckligen i bland annat en intervju i Sydsvenskan den 29 augusti och med sin nya roman, som hon kategoriserar som en ”kontraimitation” – ett svar på Doktor Glas som tar avstamp i Söderbergs roman men vill visa att samma synsätt som leder läkaren Tyko Gabriel Glas till vad han betraktar som ett rättfärdigt mord mycket väl kan leda till uppenbart orättfärdigt dödande.

Här finns trots allt rum för en undran. Kerstin Ekman noterar att Doktor Glas tvärt emot att vara en tankebok är en ”känslobok”. Redan på den första sidan i dagboksromanen, föregivet skriven innan Glas får höra talas om prästen Gregorius brutalitet mot sin hustru, uttrycker Glas sin avsky mot honom.

Men vad menade Söderberg med ”tankebok om mordets teori”?

Han kallade själv Tyko Glas för ”en steril natur”. Glas konstaterar i romanens slut att honom ”gick livet förbi”; i dess början skriver han i sin dagbok: ”Ställning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer lastat med en handling. En verklig handling.”

Som jag läst Doktor Glas är den faktiskt en tankebok om mordets teori – den visar fram de omständigheter och de resonemang och rationaliseringar som leder en enligt sin egen uppfattning rättskaffens och intelligent människa till slutsatsen att han har rätten att mörda. Men bara, vilket han aldrig själv medger, i affekt; Glas vägrar att utföra några aborter och dömer självrättfärdigt de kvinnor som vädjar till honom till de liv de ”förtjänar”. Doktor Revinge i Mordets praktik förstår inte den skiljelinje Glas drar mellan att hjälpa utomäktenskapligt gravida och att hjälpa Helga genom att mörda Gregorius; själv både utför han en abort och konstaterar att ”Glas inte är någon läkare. Han är sin författares fantasi om en läkare.”

Självfallet har Kerstin Ekman rätt i att Doktor Glas handlar om känslor. Den handlar om en man som vid 33 för första gången sedan studentåren blivit förälskad. Glas förälskelse i Gregorius fru Helga är också den uppenbar redan i den första dagboksanteckningen, och det rimliga är att uppfatta den som skälet till hans avsky för Gregorius. Samtidigt är Glas också en intelligent man, väl medveten om att Helga i sin tur är förälskad i en annan och att hans känslor följaktligen är obesvarade. Ändå tvingar känslorna honom att agera, samtidigt som hans intellekt inte tillåter honom att göra det enbart på grund av en hopplös känsla. Och följaktligen växer hans dagbok till just ”en tankebok om mordets teori” – men tankarna är Glas, och Glas teorier är en konstruktion, en rationalisering som syftar till att ge honom ett alibi för att agera i enlighet med sina känslor. Med andra ord uppfattar jag Doktor Glas som ett porträtt av ett självbedrägeri.

Också Mordets praktik är en dagboksroman skriven av en läkare. Men Kerstin Ekmans huvudperson Pontus Revinge är inte som Tyko Glas välbärgad. Tvärtom kommer han från en familj drabbad av konkurs, hans för är död och han lever under knappa omständigheter eftersom hans inkomster går till att betala av moderns skulder; hans praktik består till största delen av att ”besiktiga fallna kvinnor”, det vill säga undersöka och behandla prostituerade. Han skriver sin dagbok mellan 1906 och 1919, men händelseförloppet i den börjar i november 1901 då han träffar Hjalmar Söderberg, som frågar honom hur man som läkare utan att bli avslöjad kan mörda en patient.

Revinge rekommenderar kaliumcyanid, och finner så småningom att hans råd anammats när Doktor Glas publiceras 1905. Men de giftkapslar han tillverkat och visat Söderberg har han kvar, och gradvis kommer de också till användning – om än aldrig riktigt med det resultat Revinge hoppats på.

Parallellt för också Ekman en fascinerande diskussion med Söderberg om hur fiktiva gestalter får utnyttjas. Där den tidigare pastisch som skrivits på Doktor Glas, Bengt Ohlssons Gregorius, 2004, använder Söderbergs fiktiva gestalter men utan att lyckas återge hans språk, gör Mordets praktik tvärtom. Pontus Revinge är mycket medveten om att gestalterna i Doktor Glas är fiktiva, och i romanens slutsekvens anklagar han till och med Söderberg för att ha missbrukat Tyko Glas genom att låta honom återkomma i en scen i boken Jahves eld, där Revinge menar att Glas trivialiseras, blir ”en bracka bland brackor”. Jag har svårt att uppfatta den kritiken som annat än generell. En litterär gestalt ägs gemensamt av sin författare och sina läsare, anser Revinge, och det är förpliktande också för författaren, som inte får lov att sabotera sina gestalter sedan de väl presenterats för läsarna.

Alltså är det inte vad som händer doktor Glas under åren efter originalromanen som Kerstin Ekamn skriver, utan vad som händer en annan människa som identifierar sig med och imponeras av den fiktiga gestalten Glas. Det är genom porträttet av denna tänkte läsare, Revinge, som Kerstin Ekman både går i närkamp med Doktor Glas och för sin dialog med Söderbergs roman. Tyko Glas ägnar sin dagbok åt att rationalisera sina handlingar, intellektualisera dem; Pontus Revinge är på ett helt annat sätt styrd och påverkad av sina känslor. Hos honom lockar makten över andras liv och död fram både en vild fruktan och den maktberusning som bara går att ana hos Glas. Revinges självbedrägeri är inte mindre än Glas, men påverkar honom på ett annat vis och tvingar in honom i världen omkring honom på ett sätt Glas inte förmår acceptera. Dialogen mellan Ekman och Söderberg och deras böcker fascinerar och leder vidare i tankarna: vad Kerstin Ekman säger med sin roman är kanske på ett sätt något självklart – att den som tar sig rätten att döda inte kan gå oförändrad ur dådet – men samtidigt en kontrapunkt till Doktor Glas som tvingar till ställningstaganden och självrannsakan.

Med det är också sagt att Mordets praktik är en mästerlig roman. Språkligt är den en suverän stilövning; en pastisch på Hjalmar Söderbergs (och dagboksskrivaren Glas) som lyckas bländande väl. Miljöerna, gestalterna och händelseförloppen tecknas fåordigt, ibland nästan skissartat, men får liv och doft. Hjalmar Söderberg var en av vårt språks största författare, men i den här boken får förunderligt nog Doktor Glas en fullvärdig pendang.

Mordets praktik av Kerstin Ekman
Bonniers. 208 sid. Utgivningsdatum: 4 september 2009.