Att läsa om – och om igen

av Maria Neij © 2009

Det händer inte ofta när man är recensent och lektör att den enorma högen av böcker som ska läsas krymper så pass att man en dag är färdig med den. Men när det väl händer så är det nästan alltid ungefär i januari-februari sisådär. Den tiden på året är inte utgivningstempot så högt, nämligen. Och för ungefär två veckor sen inträffade undret precis här, på mitt skrivbord i mitt arbetsrum. Högen var borta. Allt var läst och recenserat eller lekterat.

Storleken på bokhögen brukar pendla mellan att vara ”normalstor”, vilket innebär att den består av fem-sex böcker ungefär, till att vara ”dåligt samvete-stor”, vilket innebär fler än tio böcker. Min spontana reaktion på att för en gångs skull ha betat av varenda en var lättnad. Känslan höll i sig i ungefär en timme. Sen började det kännas… tomt.

Först övervägde jag att unna mig en läspaus. Tanken höll inte nån längre stund. Läspaus? Unna sig? Inte blir väl livet bättre utan läsning? Nej, här krävdes nya idéer. Strax vaknade en gammal tanke till liv nånstans i bakhuvudet och jobbade sig sakta men säkert fram till mer centrala regioner. Man kanske skulle ta och läsa om nån bra deckare? Nån det var länge sen man läste eller nån man inte hann läsa så där riktigt njutningsfullt och helt utan tidspress som man hade velat?

Men vänta nu. Läsa om deckare? Det gör man väl inte. Eller…?

Visst gör man det. ”Men jag vet ju redan vem som har gjort det” och ”Men den där coola och halsbrytande överraskningseffekten fungerar ju bara under första läsningen, när man faktiskt blir överraskad”, hör jag hur en och annan protesterar. Sant, en renodlad whodunit som kanske passar finfint en lat dag i soffan men inte gör nåt större intryck är inte den typen av deckare som jag är ute efter att läsa om. Ligger fokus stenhårt på vem det är som är mördaren och boken i övrigt inte höjer sig nämnvärt över mängden räcker det alldeles utmärkt med en läsning av den för min del. Jag är ute efter nåt annat när jag läser om deckare, men vilken bok ska jag välja? Ett par vändor fram och tillbaka framför bokhyllan med pannan i djupa veck – och sen är det klart. Valet är gjort. Det blir en Harry Bosch. Närmare bestämt Räven (Echo Park). Den här gången finns det ingen deadline, ingen penna för att markera saker att eventuellt ta upp i en recension. Det är bara jag och Harry Bosch.

Det börjar med en återblick. Vi befinner oss i Los Angeles och året är 1993. En ung kvinna vid namn Marie Gesto har varit försvunnen i tio dar när man hittar hennes bil. Nån har vikt ihop hennes kläder i en prydlig hög i framsätet, men av Marie Gesto själv finns inte ett spår. Hopp till nutid. Harry Bosch och hans kollega Kiz Rider jobbar med gamla olösta fall på en så kallad cold case-avdelning vid Los Angeles-polisen.

Ett av fallen som dammas av med jämna mellanrum är just Gestos försvinnande, men efter ett oväntat telefonsamtal är cold case-poliserna inte längre ensamma om att vilja slutföra utredningen. En kriminalare från våldsroteln vid namn Olivas meddelar att Reynard Waits, en man som sitter anklagad för flera mord, har erkänt sig skyldig även till mordet på Marie Gesto. I utbyte mot att han ger poliserna den information de behöver för att hitta Gestos kropp vill han ha ett löfte om att bli dömd till livstid i stället för dödsstraff för de andra mord han är åtalad för. Åklagarmyndigheten går med på hans krav, men i stället för ett värdigt avslut i Gesto-fallet slutar den nya vändningen i utredningen i katastrof. En katt och råtta-lek inleds. Katten växlar ständigt skepnad, men i rollen som råtta ser vi hela tiden Harry Bosch.

Att säga att det är ointressant vem som är skyldig till mordet på Marie Gesto vore lögn, men vid en omläsning är det förstås inte mördarens identitet som är intressant. Den känner jag ju redan till. Jag har alla tentakler ute när jag läser sida upp och sida ner i Räven och försöker att sätta fingret på exakt vad det är som är så bra. Varför valde jag den här boken?

Det första som slår mig är miljöerna och min delaktighet i dem. Connelly hänger sig varken åt allt för långa eller allt för många adjektiv. Inte heller strör han långa och målande miljöbeskrivningar omkring sig. Ändå befinner jag mig nästan omedelbart precis bredvid Bosch. Jag står bredvid honom och tittar på när han jobbar vid sitt skrivbord på cold case-avdelningen i polishuset, jag sitter i passagerarsätet och studerar honom medan han kör bil i Los Angeles och dess utkanter och jag lutar mig mot dörrposten in till köket när Bosch och FBI-agenten Rachel Walling diskuterar Gesto-fallet hemma hos honom. Jag känner mig fullständigt närvarande i berättelsen.

Det andra som får mig på fall i Räven dröjer det lite längre innan jag upptäcker. Men efter några kapitel, och särskilt efter det att Bosch och före detta flamman Rachel Walling börjat umgås igen, förstår jag vad det är. Det är dialogen. Den är knivskarp. Aldrig ett onödigt ord, sparsam kommatering – och ändå är den aldrig nånsin varken fattig eller blek. Skärpan gör att den ökar i intensitet. Ofta är replikskiftena snabba och åtföljs av en paus och själva replikerna är ständigt kryddade med en lågmäld understatementhumor och/eller ironi. Humorn är på gränsen till svart, men bara på gränsen. Det är ruggigt precist och välskrivet. En ren njutning att läsa.

Miljöer, närvaro och knivskarpa dialoger är alltså vad som gjort Räven till en deckare jag gärna läser om. Och omläsningen har gett mersmak. Kanske kan jag till och med tänka mig att läsa om den ännu en gång. Men inte just nu. För tillfället är jag mätt. Nästa gång tror jag att jag ska ta nån riktig gammal klassiker eller åtminstone en favorit av äldre datum. Kanske blir det George Marksteins Frysen (The Cooler) eller rent av le Carrés mästerliga Spionen som kom in från kylan (The Spy Who Came in from the Cold).

Det visar sig om och när det blir tomt igen på den plats där bokhögen nu åter tornar upp sig.