Inlägg från mars 2009
Kommande krim/spänning sommaren 2009. Enligt annonsering i Svensk Bokhandel 6/09 (”Sommarens böcker”). Med reservation för missade titlar och missförstånd.
Airth, Rennie: Vinterdöd. Minotaur. Juli.
Alm, Annika: Ohyra. Mormor. Juni.
Baldacci, David: Förrädarna. Bra Böcker. Juni.
Blædel, Sara: Aldrig mera fri. Norstedts. Maj.
Bodström, Thomas: Idealisten. Norstedts. Maj.
Brylla, Thomas: Kvävande död. Bombus. (Ingen månad angiven.)
Cain, Chelsea: Sweetheart. Forum. Maj.
Child, Lee: Trubbel. Damm. Juni.
Cleeves, Ann: Rött stoft. Bonniers. Maj.
Connelly, Michael: Hotet. Norstedts. Maj.
Cook, Thomas H.: Det som göms under sten. Wahlström & Widstrand. Juni.
Elfberg, Ingrid: Gud som haver. Kabusa. Maj.
Elliott, Will: Cirkus Pilo. Ordfront. Juni.
Evans, Justin: En mörkrädd pojke. Bonniers. Maj.
Fransson, Ramona: Lyckohjulet. Anomar. (Ingen månad angiven.)
Gerritsen, Tess: I satans tjänst. Damm. Maj.
Griffiths, Elly: Flickan under jorden. Minotaur. Maj.
Hall, M.R.: De dödas ombud. Damm. Maj.
Hannah, Sophie: Lilla hjärtat. Bra Böcker. Maj.
Hellberg, Björn: Den vita döden. Lind & Co. Juni.
Jansson, Anna: Först när givaren är död. Norstedts. Juni.
Jungstedt, Mari: Den dubbla tystnaden. Bonniers. Juni.
Kallentoft, Mons: Höstoffer. Natur o Kultur. Maj.
Leon, Donna: Rättvisans mörker. Forum. Juni.
Moström, Jonas: Rymd utan stjärnor. Lind & Co. Maj. (ev. alternativtitel: Hjärtats mörker)
Mårtenson, Jan: Palatsmordet. Wahlström & Widstrand. Juni.
Nadel, Barbara: Dödlig illusion. Midas. Juni.
O’Brien, Maureen: Döden inpå livet. Elisabeth Grate. Maj.
O’Connell, Carol: Skolad i brott. Voltaire. Augusti.
Rambach, Anne: Doft av ondska. Sekwa. Juni.
Rankin, Ian: Öppet hus. Minotaur. Juni.
Roslund, Anders & Börge Hellström: Tre sekunder. Piratförlaget. Maj.
Rosman, Ann: Fyrmästarens dotter. Damm. Maj.
Schenkel, A.M.: Fallet Kalteis. Ersatz. Maj.
Smith, Alexander McCall: det varsamma bruket av komplimanger. Damm. Juni.
von Schenck, Veronica: Kretsen. Ordfront. Juni.
Ångström, Emma: Och allt är förvridet. Alfabeta. Augusti.
Kategorier: Kommande utgivningar
Taggad: förlag bonniers, ramona fransson, förlag forum, förlag piratförlaget, förlag norstedts, förlag ordfront, david baldacci, förlag wahlström & widstrand, förlag ersatz, förlag kabusa, alexander mccall smith, anna jansson, carol o'connell, förlag alfabeta, förlag bra böcker, förlag damm, förlag minotaur, förlag mormor, förlag voltaire, rennie airth, lee child, mari jungstedt, michael connelly, annika alm, thomas boström, thomas brylla, chelsea cain, ann cleeves, thomas h cook, ingrid elfberg, will elliott, justin evans, tess gerritsen, elly griffiths, m r hall, sophie hannah, björn hellberg, mons kallentoft, donna leon, jonas moström, jan mårtenson, barbara nadel, maureen o'brien, anne rambach, ian rankin, anders roslund, börge hellström, ann rosman, a m schenkel, veronica von schenk, emma ångström, förlag bombus, förlag anomar, förlag lind & co, förlag natur o kultur, förlag midas, förlag elisabeth grate, förlag sekwa
av Maria Neij © 2009
Det finns ett antal saker man tittar lite extra noga på när man ska recensera en bok, oavsett genre. Språket, naturligtvis. Känslan. Handlingen. Personteckningen. Drivet. De berättartekniska knepen. Och så vidare. När det gäller kriminalromaner är det inte bara ovanstående som ska bedömas utan även hur skickligt författaren har lyckats fläta in kriminalintrigen i övriga delar av romanväven och – inte minst – hur spännande resultatet är.
Många recensioner består av ömsom vin ömsom vatten. Ibland är boken rasande spännande och driven, men innehåller personbeskrivningar som verkar gjorda av papp. Ibland är boken underbart välskriven och mustig medan spänningen lyser med sin frånvaro. Men så dyker det upp ett och annat guldkorn. Ett sånt är fransyskan Fred Vargas (pseudonym för historikern och arkeologen Frédérique Audoin-Rouzeau) bok I de eviga skogarna.
Jag tror egentligen bara att man behöver vara beväpnad med två saker när man öppnar den här boken. Det första är tålamod och det andra är att ha så få förutfattade meningar som möjligt. Tålamodet kan vara bra att ha de första sidorna, innan man har greppat det oerhört speciella språket och kommit in lite grann i det för genren fantastiskt udda poliskollektivet. Avsaknaden av förutfattade meningar måste kanske hänga med lite längre än så. För har man många och bestämda idéer om hur en deckare ska se ut, och har svårt att skaka av sig dessa, då kommer det att bli svårt att överhuvudtaget ta sig igenom I de eviga skogarna.
Vad är det då som är så himla speciellt med den? Ja…var ska man börja? Och hur mycket ska man berätta? Om handlingen och intrigen får nog svaret på den senare frågan bli ”så lite som möjligt”. Det går varken att göra intrigen rättvisa genom en vanlig beskrivning eller säga särskilt mycket om den utan att därmed ha sagt för mycket, och genast ha förstört för nyfikna läsare. Men som aptitretare kan man kanske beskriva ramverket en smula.
Kommissarie och tillika huvudperson är Jean-Baptiste Adamsberg, en man som är intressant som få men omöjlig att få nåt riktigt grepp om. Omkring sig har han ett poliskollektiv som är så långt ifrån de svenska och anglosaxiska motsvarigheterna man vant sig vid att man först har svårt att ta dem på allvar. Men det tar ingen lång stund förrän man är smått förälskad i dem allihop. Kommissarie Adamsberg och hans kollegers arbetsuppgifter spänner över så vitt skilda områden som personlighetsklyvning, rymlingar, katter, dödgräveri och brutalt slaktade hjortar. De bisarra intrigtrådarna i kombination med att många av de mer framträdande medlemmarna av poliskollektivet kanske bäst kan beskrivas som dårar gör att romanen ibland känns mer än lovligt galen. Men också underbart underhållande.
Tänk efter. När läste ni senast en skvatt galen fransk deckare med såna ingredienser? Just det. Men nu är det dags.
Fred Vargas: I de eviga skogarna
Wahlström & Widstrand 2009
Översättning: Einar Heckscher
Kategorier: Gästbloggare / Neij · Lästips, omläsningar & recensioner
Taggad: einar heckscher, frédérique audoin-rouzeau, fred vargas, maria neij
2009 uppmärksammar vi bl.a. följande spänningsförfattares födsel:
Eric Ambler, 1909
Freeman Wills Crofts, 1879
Len Deighton, 1929
Arthur Conan Doyle, 1859
Mignon G. Eberhart, 1899
Ken Follett, 1949
Erle Stanley Gardner, 1889
Elizabeth George, 1949
Jack Higgins, 1929
Ira Levin, 1929
Julius Regis, 1889
Minette Walters, 1949
… och minnet av
Charlotte Armstrong, 1905-1969
Raymond Chandler, 1888-1959
Wilkie Collins, 1824-1889
Mario Puzo, 1920-1999
Sax Rohmer, 1883-1959
Georges Simenon, 1903-1989
… samt naturligtvis ”dubbelnian”
Edgar Allan Poe, 1809-1849
Kategorier: Blandat · In memoriam
Taggad: arthur conan doyle, charlotte armstrong, edgar allan poe, elizabeth george, eric ambler, erle stanley gardner, freeman wills crofts, georges simenon, ira levin, jack higgins, julius regis, ken follett, len deighton, mario puzo, mignon g eberhart, minette walters, raymond chandler, sax rohmer, wilkie collins
Det är spännande att följa Kapitel 1-projektet och också det Bok-SM som pågår där. På sajten, som är en plats för alla som skriver att få sina manus lästa av andra, finns bl.a. en spänningsavdelning som i skrivande stund innehåller 221 manus.
Flera titlar ger en antydan om författarens fantasi, men där finns också exempel på motsatsen. Jag tycker nog att det i dessa dagar borde vara obligatoriskt med en sökning i Kungliga Bibliotekets databas Libris innan man titelsätter sitt verk. Ett tips i all välmening.
Här är några exempel från Kapitel 1 på spänningstitlar som förhoppningsvis ändras till något annat om de skulle bli utgivna:
”Titel” – Redan använd på bok av
”Dödens marionett” – Adam Kennedy
”Dödisgropen” – Jean Bolinder
”Fallen ängel” – Michael Connelly
”Gift” – Ed McBain
”Hotet” – Stig O. Blomberg, Michael Connelly, Alistair Maclean, Ed McBain
”Hämnden” – Ed McBain
”Misstaget” – Lee Child
”Mörkrets hjärta” – Joseph Conrad
”Nocturne” – Ed McBain
”Ont blod” – Robert Barnard, Lawrence Block, Arne Dahl, John Gilstrap, Silbersky/Svedelid
”Rekyl” – Andy McNab
”Tryggare kan ingen vara” – Nicci French
”Tyst vittne” – Nigel McCrery, Henrik P. Molin
”Ulven” – Jan Arvid Hellström
”Ön” – Anders Mathlein
Kategorier: Skrivtips
Taggad: adam kennedy, alistair maclean, anders mathlein, andy mcnab, arne dahl, ed mcbain, henrik p molin, jan arvid hellström, jean bolinder, joseph conrad, kapitel 1, lawrence block, lee child, leif silbersky, michael connelly, nicci french, nigel mccrery, olov svedelid, robert barnard, stig o blomberg
av Bertil Falk © 2009
”Den fina detektivberättelsen – och detta må upprepas – består inte av ’en’ ledtråd. Det handlar om en stege av ledtrådar, ett mönster av bevis, som sammanvävs med sådan skicklighet att till och med den erfarne läsaren blir vilseförd – tills han plötsligt i ljuset av det överraskande slutet, ser hela strukturen.”
Så skrev John Dickson Carr i sin långessä Spelets regler (originalets titel The Grandest Game in the World) och han skrev som han lärde och beskrevs av Agatha Christie som ”vilseledarnas kung”. Med åren har de omöjliga morden i slutna rum och förövare som tycks gå upp i rök fått ge vika för andra deckarformer. Edward D. Hoch var fram till sin död i januari 2008 i stort sett den ende som systematiskt uppfann nya varianter på dessa teman.
Det är sant att ju fler sådana historier som skrevs, desto svårare har det blivit att komma på nya varianter, men att det långt ifrån är helt kört visar The Mysteries of Reverend Dean (Lighthouse Publishing, Savage, Minnesota, USA 2008) av Hal White.
Anonym omslagsmakare
Samlingen innehåller sex noveller där den pensionerade pastorn löser tilltrasslade och omöjliga mordproblem, som alla kännetecknas av just det som John Dickson Carr hävdade, nämligen en härva av ledtrådar som när de nystas upp avslöjar var, när, hur, varför och vem, de fem frågeställningarna som i varierande grad är aktuella i ett kriminalfall. Men i genren omöjliga brott är det hur som framför allt gäller. Motivet hamnar gärna i bakgrunden.
Som problemlösare är pastor Thaddeus Dean en kyrkans man som sina föregångare G. K. Chestertons Fader Brown och Edward D. Hochs 2000 år gamla koptiska präst Simon Ark. Dean är vidare en känslosam änkling, som sörjer sin hustru, och som lever med sin stora St. Bernhardshund. Han har en briljant förmåga att detektera och deducera fakta och lägga samman dem till ett mönster, precis som Carr kräver i ovanstående citat.
I novellen ”Murder at an Island Mansion” ställs han inför tre mord, där ett offer ligger på en sandstrand, ett annat ligger omgiven av ett nymålat område och en tredje finns mitt på en gyttjig strandkant. I alla tre fallen saknas fotavtryck till de mördade.
Den novell som imponerar mest är ”Murder from the Fourth Floor” där Hal White excellerar i knepig konstruktion och upplösning av det omöjliga brottet, som består i att en skytt från ett fönster på fjärde våningen inte finns i det rum varifrån skottet avlossats.
Hal Whites bok kom ut förra året på ett kristet bokförlag. Pastor Dean ”predikar” lite grann, men inte så att det stör utan faller in i handlingen som en naturlig funktion av hans tro.
Hal White för alltså facklan vidare i de omöjliga brottens stafett och novellerna är säkert välkomna för genrens anhängare. Jag hade stort nöje av dem och läste boken inte i ett sträck, men i alla fall i två sträck.
Kategorier: Gästbloggare / Falk · Lästips, omläsningar & recensioner
Taggad: agatha christie, bertil falk, edward d hoch, förlag lighthouse publishing, g k chesterton, hal white, john dickson carr
av Maria Neij © 2009
Det händer inte ofta när man är recensent och lektör att den enorma högen av böcker som ska läsas krymper så pass att man en dag är färdig med den. Men när det väl händer så är det nästan alltid ungefär i januari-februari sisådär. Den tiden på året är inte utgivningstempot så högt, nämligen. Och för ungefär två veckor sen inträffade undret precis här, på mitt skrivbord i mitt arbetsrum. Högen var borta. Allt var läst och recenserat eller lekterat.
Storleken på bokhögen brukar pendla mellan att vara ”normalstor”, vilket innebär att den består av fem-sex böcker ungefär, till att vara ”dåligt samvete-stor”, vilket innebär fler än tio böcker. Min spontana reaktion på att för en gångs skull ha betat av varenda en var lättnad. Känslan höll i sig i ungefär en timme. Sen började det kännas… tomt.
Först övervägde jag att unna mig en läspaus. Tanken höll inte nån längre stund. Läspaus? Unna sig? Inte blir väl livet bättre utan läsning? Nej, här krävdes nya idéer. Strax vaknade en gammal tanke till liv nånstans i bakhuvudet och jobbade sig sakta men säkert fram till mer centrala regioner. Man kanske skulle ta och läsa om nån bra deckare? Nån det var länge sen man läste eller nån man inte hann läsa så där riktigt njutningsfullt och helt utan tidspress som man hade velat?
Men vänta nu. Läsa om deckare? Det gör man väl inte. Eller…?
Visst gör man det. ”Men jag vet ju redan vem som har gjort det” och ”Men den där coola och halsbrytande överraskningseffekten fungerar ju bara under första läsningen, när man faktiskt blir överraskad”, hör jag hur en och annan protesterar. Sant, en renodlad whodunit som kanske passar finfint en lat dag i soffan men inte gör nåt större intryck är inte den typen av deckare som jag är ute efter att läsa om. Ligger fokus stenhårt på vem det är som är mördaren och boken i övrigt inte höjer sig nämnvärt över mängden räcker det alldeles utmärkt med en läsning av den för min del. Jag är ute efter nåt annat när jag läser om deckare, men vilken bok ska jag välja? Ett par vändor fram och tillbaka framför bokhyllan med pannan i djupa veck – och sen är det klart. Valet är gjort. Det blir en Harry Bosch. Närmare bestämt Räven (Echo Park). Den här gången finns det ingen deadline, ingen penna för att markera saker att eventuellt ta upp i en recension. Det är bara jag och Harry Bosch.
Det börjar med en återblick. Vi befinner oss i Los Angeles och året är 1993. En ung kvinna vid namn Marie Gesto har varit försvunnen i tio dar när man hittar hennes bil. Nån har vikt ihop hennes kläder i en prydlig hög i framsätet, men av Marie Gesto själv finns inte ett spår. Hopp till nutid. Harry Bosch och hans kollega Kiz Rider jobbar med gamla olösta fall på en så kallad cold case-avdelning vid Los Angeles-polisen.
Ett av fallen som dammas av med jämna mellanrum är just Gestos försvinnande, men efter ett oväntat telefonsamtal är cold case-poliserna inte längre ensamma om att vilja slutföra utredningen. En kriminalare från våldsroteln vid namn Olivas meddelar att Reynard Waits, en man som sitter anklagad för flera mord, har erkänt sig skyldig även till mordet på Marie Gesto. I utbyte mot att han ger poliserna den information de behöver för att hitta Gestos kropp vill han ha ett löfte om att bli dömd till livstid i stället för dödsstraff för de andra mord han är åtalad för. Åklagarmyndigheten går med på hans krav, men i stället för ett värdigt avslut i Gesto-fallet slutar den nya vändningen i utredningen i katastrof. En katt och råtta-lek inleds. Katten växlar ständigt skepnad, men i rollen som råtta ser vi hela tiden Harry Bosch.
Att säga att det är ointressant vem som är skyldig till mordet på Marie Gesto vore lögn, men vid en omläsning är det förstås inte mördarens identitet som är intressant. Den känner jag ju redan till. Jag har alla tentakler ute när jag läser sida upp och sida ner i Räven och försöker att sätta fingret på exakt vad det är som är så bra. Varför valde jag den här boken?
Det första som slår mig är miljöerna och min delaktighet i dem. Connelly hänger sig varken åt allt för långa eller allt för många adjektiv. Inte heller strör han långa och målande miljöbeskrivningar omkring sig. Ändå befinner jag mig nästan omedelbart precis bredvid Bosch. Jag står bredvid honom och tittar på när han jobbar vid sitt skrivbord på cold case-avdelningen i polishuset, jag sitter i passagerarsätet och studerar honom medan han kör bil i Los Angeles och dess utkanter och jag lutar mig mot dörrposten in till köket när Bosch och FBI-agenten Rachel Walling diskuterar Gesto-fallet hemma hos honom. Jag känner mig fullständigt närvarande i berättelsen.
Det andra som får mig på fall i Räven dröjer det lite längre innan jag upptäcker. Men efter några kapitel, och särskilt efter det att Bosch och före detta flamman Rachel Walling börjat umgås igen, förstår jag vad det är. Det är dialogen. Den är knivskarp. Aldrig ett onödigt ord, sparsam kommatering – och ändå är den aldrig nånsin varken fattig eller blek. Skärpan gör att den ökar i intensitet. Ofta är replikskiftena snabba och åtföljs av en paus och själva replikerna är ständigt kryddade med en lågmäld understatementhumor och/eller ironi. Humorn är på gränsen till svart, men bara på gränsen. Det är ruggigt precist och välskrivet. En ren njutning att läsa.
Miljöer, närvaro och knivskarpa dialoger är alltså vad som gjort Räven till en deckare jag gärna läser om. Och omläsningen har gett mersmak. Kanske kan jag till och med tänka mig att läsa om den ännu en gång. Men inte just nu. För tillfället är jag mätt. Nästa gång tror jag att jag ska ta nån riktig gammal klassiker eller åtminstone en favorit av äldre datum. Kanske blir det George Marksteins Frysen (The Cooler) eller rent av le Carrés mästerliga Spionen som kom in från kylan (The Spy Who Came in from the Cold).
Det visar sig om och när det blir tomt igen på den plats där bokhögen nu åter tornar upp sig.
Kategorier: Gästbloggare / Neij · Lästips, omläsningar & recensioner
Taggad: george markstein, john le carré, maria neij, michael connelly
Kriminalnovellförfattaren Mattias Holmesson, som bl.a. publicerat flera noveller i tidskriften CDM och som 1998 kom med novellsamlingen ”Omslag”, sällar sig nu till den skara svenska kriminalförfattare som fått verk översatta till andra språk. I januarinumret 2009 av den japanska tidskriften Hayakawa’s Mystery Magazine kan man nämligen läsa hans novell ”Rösten från andra sidan” (på svenska i CDM 63).
Mina kunskaper i japanska, i det här fallet skriftvarianten katakana, som vanligtvis används när utländska ord och namn ska skrivas ut, är lite rostiga, men jag kan åtminstone ge er ett hum om hur Holmessons namn skrivet på katakana skulle se ut om stavelserna direktöversattes till svenska.
Deckarbiten gratulerar till publiceringen och noterar också att det i samma nummer av Hayakawa’s Mystery Magazine även finns en två sidor lång, med tidskriftsomslag illustrerad, artikel om de svenska deckartidskrifterna CDM, DAST och Jury …
Kategorier: Blandat · Tidskrifter
Taggad: cdm, dast, hayakawa’s mystery magazine, jury, mattias holmesson
