Vad har Sherlock Holmes att erbjuda läsare idag?
av Mattias Boström © 2009
Intresset för berättelserna om Sherlock Holmes håller fortfarande i sig, 122 år efter att den första historien publicerades. I år är mästerdetektiven dessutom extra aktuell. Inte bara för att vi firar 150-årsjubileet av författaren sir Arthur Conan Doyles födelse, utan ännu mer för att två stora Hollywoodproduktioner är på gång till hösten.
Det var väldigt länge sen Hollywood gjorde något om Holmes. 1988 kom den humoristiska ”Without a Clue” med Michael Caine och Ben Kingsley – och det är evigheter sen en vanlig biofilm om Holmes/Watson producerades av de stora bolagen. Höstens kommande filmer innebär en av vardera slag: en parodi med Sacha Baron Cohen (Holmes) och Will Ferrell (Watson) och en mer actionbetonad med Robert Downey Jr (Holmes) och Jude Law (Watson) i regi av Guy Ritchie.
Men varför händer detta just nu? Parodifilmen är mest lättförklarad. Holmes och Watson är enkla att parodiera och det har lyckats hyfsat förut (t ex ”Sherlock Holmes smarta brorsa” på 70-talet). Det var väl mest en tidsfråga innan det skedde igen.
Actionfilmen är mer intressant. I tidiga uttalanden om filmen sa producenterna att de ville göra med Holmes vad Hollywood på sistone gjort med Batman, dvs action med visst djup som förklarar de mörkare sidorna hos karaktärerna.
Lägg till detta Hollywoods allt större intresse för övermänskliga hjältar, främst gamla Marvel-hjältar från serietidningarnas värld men även andra figurer med extraordinära förmågor. Med detta i åtanke fungerar en actionbetonad Holmes lika väl som den nya Batman-varianten. Gärna med en typ av våld som inte är fullt så teknologiskt utan handlar mer om råstyrka, både fysiskt och intelligensmässigt.
Det hörs en del röster om att Guy Ritchies film förvanskar Holmes-gestalten. Men vi kommer aldrig att få se en storfilm om Holmes à la Granada/Jeremy Brett. En sådan film skulle kanske kunna bli bra – även om t ex de flesta långfilmslånga Granada-avsnitten hörde till de sämre i serien. Det är dock fullständigt ovidkommande i blockbustersammanhang om filmen blir som de redan Holmes-frälsta vill ha den – den måste ju dra publik! Så vi får vara glada för det vi får. Och så länge det inte blir ett totalfiasko innebär Ritchie-filmen bara positiva saker.
Det är inte första gången som filmskapare har micklat med Holmes-karaktären utan att detektiven lidit några större men av det. Flera av Rathbone-filmerna hade väldigt lite med Conan Doyles skapelse att göra, men det satte knappast fälleben för det fortsatta intresset för Holmes.
De båda nya filmerna kommer sätta Holmes i fokus på ett sätt som inte skett sedan 80-talets framgångar med Granada-serien och innan dess 70-talets stora Holmes-hausse i svallvågorna efter Nicholas Meyers succébok ”The Seven-Per-Cent Solution”.
Och ett mindre antal av dem som ser Holmes på film kommer att vilja läsa mer om honom. De kommer inte att möta samma hjälte, men de kommer att möta en hjälte som håller hög bokkvalitet. Holmes har alltid funkat bäst i skriven form, med en mindre vetande dr Watson som berättare och beskrivare av Holmes karaktär. På film kommer man ibland mästerdetektiven på tok för nära. Det är helt enkelt lättare att acceptera Holmes i bokform, där hans märkligheter filtreras av Watson.
Vad har då Sherlock Holmes att erbjuda läsare idag?
Först och främst ska det konstateras att berättelserna riktar sig till såväl unga som gamla. Ända sedan 40-talet har böckerna utkommit i svenska ungdomsutgåvor och långt innan dess utgjorde Holmes-berättelserna, i likhet med andra litteraturklassiker, många unga personers introduktion till vuxenvärldens böcker. Men precis som de där andra klassikerna glöms Holmes lätt bort efter ungdomsåren. Och det är synd.
Conan Doyles fyra romaner och 56 noveller om Sherlock Holmes har många ingredienser som gör att de fortfarande sticker ut. Det lättlästa språket och samtidigt den med små detaljer beskrivna viktorianska atmosfären, en kombination som få av Conan Doyles samtida lyckades med. Och förstås den förbluffande slutledningskonsten och de märkliga mysterierna. Spänningen är inte av den där nagelbitartypen som i modern kriminallitteratur, utan snarare kopplad till vår basala nyfikenhet.
Men framförallt tror jag att det är enkelheten som gör att dessa berättelser fortfarande kan locka läsare. Enkelheten i upplägget. Inga av nutidens parallella handlingar, inga seriemördare vars tankar man får läsa i kursiverade partier, inga ingående beskrivningar av huvudpersonernas privatliv. Istället en fullständig koncentration på intrigen och scenerna som för den framåt, samtidigt som Holmes och Watsons karaktärer utmejslas längs vägen. På detta sätt är det befriande att läsa Holmes-berättelserna, i synnerhet novellerna. De funkar som en introduktion till mer avancerad litteratur, men också som en avkoppling från densamma.
Dessa historier skrevs aldrig för att vara något annat än underhållning. Och i en modern litteratur full av budskap kan det vara skönt med en gnutta enkelhet.
